”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar av Malin Wollin – del 1

Här kommer nu en berättelse som levereras i tre delar.  Den utspelar sig i vårt hem. Här kommer del ett.

 

Jag borde sagt nej. Men det gjorde jag inte. Jag fick frågan och sa ja.

Jag borde sagt nej.

Jag fick ett mejl någon gång i december. Ville jag och familjen pryda omslaget till en inredningstidning?

Håren reste sig och jag mysrös från ryggradens topp ner till svanken. Mitt hem i en tidning? Vilken sensationell ära!

Innan mejlet hunnit svalna så hade jag svarat ja i versaler och sett omslaget framför mig. Så snygga vi ska vara, så vackert vårt hem ska framstå, så framgångsrika vi ska verka bland lockande rubriker och nya kuddar.

Och så tittade jag upp från bakom laptopens trygga blå ljus och såg mitt hem.

Jag borde sagt nej.

Ovanpå antika skåpet i köket hittade jag en postitlapp som min syster inte ritat penisar på. (Det kan låta som en smal sak men att hitta ett papper rent från Elins perversioner i vårt hus är som att vara på jakt efter den heliga graal)

Jag tog min lapp och min penna och satte mig ner för att skriva. När jag var klar såg lappen ut såhär:

Lacka om köket i sober kulör

Nya beslag, sobra!

Måla om gästtoan i sober färg eller dyr tapet

Sälja vitrinskåpet i vardagsrummet (för osobert)

Köpa nytt matsalsbord

Tapetsera matrummet i sober tapet

Måla pinnstolarna i sobert svart

Klä om kökssoffan i sobert linnetyg

Köpa nya kuddar och nya gardiner (sobert!)

Beställa ett stort skåp från en lokal snickare som är lyhörd och helt fantastisk och har sober smak

Bråka i tusen timmar med Joachim om att byta ut lampor och mattor till sobert

Obs! Jättesobert!

Jag skulle alltså förvandla vårt stökiga plåtter till ett sobert hem i sobra färger med klass på sex veckor.

Plötsligt satt jag och längtade efter Elins penisar på lappen, det hade varit mindre stressigt att titta på en skiss av en lem än det jag nu hade framför mig.

Jag borde sagt nej.

Jag somnar inredning, jag drömmer inredning, jag vaknar inredning, jag kissar och bajsar och viker tvätt med inredning.

Överallt ser jag tapetprover, lampor, nyanser, NCS-koder och tyger.

Och alla bara stökar ner. Jag hinner inte ens hålla rent i köket utan att någon har dragit fram skålar med yoghurt, halvätna mackor med hård ost och icke urdruckna koppar med nyponsoppa. Jag måste jobba, ta hand om barnen och sköta allt annat, hur ska jag hinna göra en extreme home makeover?

Jag borde sagt nej.

Journalisten som ska besöka oss tror att jag är rädd att vårt hem ska vara fult. Det är jag inte. Jag är rädd att det ska se ut som om jag har läst inredningstidningar och härmat. Det har jag!

Jag vill visa upp ett personligt hem som speglar människorna som bor i det. Det gör det inte.

Hur kan jag spegla min person på gästtoaletten?

Hjälper det med sobra färger? Är jag en sober person? Nej, det är jag ju verkligen inte.

Jag är en hysterisk person. Hur ser hysterisk inredning ut? Mattor på snedden som om om någon har sprungit omkring och varit hysterisk? Halvt upphängda gardiner eftersom man är för hysterisk för att göra färdigt?

Jag borde verkligen sagt nej.

Malin Wollin

—-

Fler krönikor av Malin Wollin

Om varför Malin Wollin föredrar 27 kvm på Ikea framför 250 kvm eget hus

Jag har extremt starka aversioner mot julpynt

Om spänningen i att vara fönstergluttare

Om den svåra konsten att försöka ”slänga en filt på sängen”

Jag ska visa dig jordens undergång – den härjar just här just nu

Hur man rakettapetserar på en timme blankt

Jag har ingått en pakt med kungen av murr