Malin Wollin: ”Jag har ingått en pakt med kungen av Murr”

Malin Wollins krönika om att flytta ihop med någon annans inredningsstil. Samt alla krukor på längden och tvären som mer eller mindre ofrivilligt samlas på hög genom åren.

Lila.

Jag minns att allt skulle vara lila. Lila till vitt och beige. Och möbler i ljust trä. Och en gnutta silver.

Året har precis slagit över till 2001 och jag har träffat mitt livs kärlek. Efter fem månader har jag bestämt oss för att flytta ihop. Jag är så KÄR! Och jag ser bara det som är härligt. Han har inga fel. Inga. Hur kan det vara möjligt? Inte vet jag, men han är perfekt. Han är lång och snygg och smart och rolig och snäll och omtänksam och älskar mig.

Vad jag inte vet är att jag har ingått en pakt med KUNGEN AV MURR. Joachim, han heter så, vill ha murr murr murr. Och detta är inte ett annat ord för mitt kön. Han älskar inredningsmurr. Han vill ha ett murrigt hem. Ett mustigt, fylligt, varmt, ombonat och plottrigt hem. Jag inser det försent.

Plötsligt är vi, tack vare extrem klängighet från min sida, ett etablerat par och jag varken kan vill eller orkar backa. Nu får jag ta den här nästintill perfekta människan med en gigantisk skavank: Han vill bo som en tant.

Tanter som lägger små dukar på diagonalen och ställer sedan pynt på den duken. Tanter som vill ha växter som står i fönstret, som växer upp längs fönsterlisten, som hänger ner över fönstret i amplar.

Om de någon gång uppfinner krukväxter som växer direkt på glasrutan så att man överhuvudtaget inte ser dagsljuset utanför så kommer många tanter stå i långa köer till affären. Och sedan kommer Joachim kliva över alla tanter med sina långa ben så att han får första exemplaret.

Det här händer första gången som Joachim kliver in i min lägenhet någon gång i mars 2001:

Han äntrar vardagsrummet, går fram till matsalsbordet och drar med handen över bordsskivan.

”Här skulle det vara fint med en löpare”

Och detta var alltså inte:

1. En schackpjäs

2. Ett skämt

Det skulle visa sig, när vi flyttade in alla hans saker i min lägenhet, att han hade ett femtontal löpare försiktigt lindade på kartongrullar. Det kommer vara en kall dag i hell-köping innan jag låter honom skaka ut de där över ett bord i mitt hem, tänkte jag mordiskt för mig själv. De ligger fortfarande omsorgsfullt staplade i en förvaringspyramid i strykrummet i källaren.

Lite längre in i våra mörka hålor finns ett skåp fyllt till brädden med alla blomkrukor vi någonsin ägt. Förstår ni hur många krukor det blir?

Varje gång någon kommer på besök med en kruka. Alla de krukorna.

Varje gång man får en julgrupp från ett företag eller arbetsgivare. Alla de krukorna.

Varje gång man bytt inredningsstil och måste byta ut krukarsenalen eftersom 2007 ska det vara fyrkantiga krukor. Alla de krukorna.

Krukor och krukor. Krukor ovanpå krukor och krukor i krukor.

Och längst där inne står de. De lila krukorna. Från en liten trea på Norra Långgatan 5. Jag fäller en nostalgisk tår. Vi blev ju kära framför de där krukorna. I den vita soffan med soffbordet i lönn och lila svampmålade väggar hånglade vi medan de lila krukorna såg på. Åh!

Men de kommer inte upp från källaren. Så kär har aldrig någon varit.

Malin Wollin

—-

Läs också:

Hej Malin Wollin, (ny krönikör på skönhem.com) beskriv ditt förhållande till inredning!

Maria Soxbo: ”Nu är det bevisat – mig kan man inte lita på”