Malin Wollin: ”Jag har extremt starka aversioner mot julpynt”

Tur att det är någon i Malin Wollins familj som styr upp det här med julpynt. Hur skulle det se ut annars?

I söndags kom det. Årets första julhot.
Joachim hotar mig hit och hotar mig dit.

Så här lät det:

”Malin, jag tycker att vi ska ha en annan julstjärna i köket, den vi har nu är för stor”

Obehagskänslor hejhej.

”Jaha”

”Du får fria händer att köpa en när du åker och handlar, men om du inte gör det idag så köper jag en i morgon”

Obehagligt hot hejhej.

Oh la la, jag får ”fria händer” att välja julpynt. Jag hatar julpynt. Nej, hata är ett starkt ord. Jag avskyr julpynt jättemycket. Jag har extremt starka aversioner mot julpynt. Så att få fria händer att välja julpynt är ungefär samma sak som:

”Hej och välkommen till lidandets grotta, jag är din torterare för kvällen, vad för slags tortyr skulle damen vilja smaka på? Du får välja fritt!”

”Åh, man tackar, då tar jag en helkroppsbehandling med tusen nålar tack”

”Annars har vi kvällens special: utdragning av näshår med pincett?”

Men Joachim är smart, det får jag ge honom. Genom att säga att jag får välja så lämnar han inte öppet för ”noll nya julstjärnor”. Ungefär som när man lurar barnen.

”Jag vill inte HA MÖSSA!”

”Vilken mössa vill du ha? Den här eller den här? Själv tycker jag att du ska ta den med ränder”

”Jag vill ha den med prickar”

LURAD.

Så är det med småbarn och så är det med mig och Joachim och julsakerna. Jag blir lurad. Med den marginella skillnaden att jag VET att jag blir lurad. Hur är det ens möjligt att bli medvetet lurad?

Joachim kan. Yes he can.

Julen 2013 var det julgardinerna i vardagsrummet. Varför finns ens julgardiner? Varför inte också byta matta och soffa och sängkläder? En hörnsoffa i röd virkad klädsel med vita korstygn som bildar en ren. Eller exklusiva linnesängkläder med julegrisar på. Super classy.

2013 hette det att jag skulle köpa julgardiner annars så skulle han köpa dem och jag drabbades av panik. De ska ju hänga där i en månad med sin fulhet rakt upp i ansiktet.

Tillbaka till julen 2014 och hans hot om att köpa en julstjärna om inte jag gick ut och gjorde det per omgående. Hur skulle jag ha tid att genomsöka utbudet efter den minst fula stjärnan? Det gjorde jag inte.

Och dagen efter, på den utlovade måndagen, kom han hem och deklarerade att han skulle ta med sig alla barn som ville följa med för nu skulle han åka till Clas Olson och köpa stjärna.

Och där stod jag handfallen med svettiga handflator (handsvettsfallen) och kunde bara se på när han försvann ut genom dörren med knoll och tott och jul i blick.

Jag blundade hårt och kände mig rädd.

Efter en timme kom de tillbaka (alla barnen hade blivit kissnödiga i affären HAHA) och Joachim hängde upp en smal och spetsig sak i vit papp.

Och den var inte vidrigt ful.

”Vad tycker du?” undrade Joachim.

”Den är…okej” svarade jag och Joachim fick något i ögat.

”Det bär jag med mig, det är det finaste du har sagt om julen någonsin”

Malin Wollin

—-

Fler krönikor av Malin Wollin

Om spänningen i att vara en fönstergluttare

Den svåra konsten att försöka ”slänga en filt på sängen”

Jag ska visa dig jordens undergång, den härjar just här just nu

Konsten att rakettapetsera på 1 timme blankt

Jag har ingått en pakt med kungen av murr