Malin Wollin: ”Jag vill vinna myrornas krig”

Malin Wollin om hur vi strävar och strävar som myror i en myrstack. Myrorna bär sina stickor, vi bär våra soffor och byråer och garderober mot det perfekta hemmet…

Varför håller vi på? Hur orkar vi?

När jag var barn så hade man ett hus som man bodde i och där stod lite möbler i hörnen och allting kändes nästan som en slump. Det såg ut som det såg ut, som av en händelse.

Idag är det såhär:

HERREGUD VILKEN FÄRG SKA DET VARA PÅ VÄGGEN, JAG BEHÖVER PSYKOFARMAKA.

Leta möbler som passar till väggen, leta tavlor som passar till mattan. Inreda och välja. Hålla på och hålla på och aldrig någonsin ta en paus.

Ångra soffan efter ett år och tycka att det är skit att man måste vänta fem år till innan det är motiverat att byta. Räkna dagarna.

När jag var barn bytte vi soffan när katten hade pissat i den en gång för mycket.

Badrummet stod pall från byggåret 1979 till den stora renoveringen i början av 2000-talet. Inte ens mattan hade bytts ut. Mamma tvättade den i havet tillsammans med trasmattorna och sedan fortsatte livet utan att hon skänkte nyansen en tanke (den var hiskelig).

Jag minns en brittisk kortfilm som jag såg som barn. En kvinna bodde med sin man i ett typiskt hus i en typiskt brittisk förort. Det var ett vanligt och trivsamt hem utan några större utsvävningar. Mannen var snäll men kvinnan var inte riktigt närvarande. Överallt i huset samlade hon inredningstidningar. Hon bläddrade i sina dyra magasin och drömde om ett liv i ett hem som de hon såg på de vackra uppslagen.

Hon var så uppslukad av tanken på ett fint nytt hem att hon satte själva livet på vänt.

Så kom det sig att hon fyllde år och reste bort. Under tiden renoverade hennes man och deras vänner hemmet så att det blev precis som i en av tidningarna.

Kvinnan kom hem och mannen och vännerna stod uppradade och väntade på den stora tacksamheten och de yra glädjeropen. Men kvinnan sa ingenting. Helst tyst gick hon runt och såg sig om. De hade inte förstått. Drömmen var målet. Hon ville leva längtandes och nu hade de tagit hennes längtan ifrån henne. Vad ska jag göra nu? såg kvinnan ut att tänka medan hon slog sig ner i en ny fåtölj och började bläddra i ett av sina magasin.

Vi strävar och vi strävar som myror i en myrstack. Myrorna bär sina stickor fram och tillbaka, in och ut. Vi bär våra soffor och byråer och garderober som vi fyndat på Blocket. Fram och tillbaka, in och ut. Hyra släp, bråka om placering, pruta om pris. Jag tänker gissa, baserat på myrans till synes mindre hjärna, att vi är smartare. Så varför håller vi på när vi inte måste? Varför springer vi på myrben för att stacken ska bli som i en tidning?

Vi strävar och vi strävar, myrhjärnan undrar om det inte skulle vara snyggt med en spegel över byrån. Men ska då spegeln sitta lite högre upp eller ska den stå lutad mot väggen? Och kan man ha ett stilleben av blommor och småvaser framför spegeln?

Jag får myrångest.

Jag vill vinna myrornas krig.

P.S. Jag är inte en brittisk kvinna i en deprimerande kortfilm. Om någon vill komma hit och renovera när jag är borta så ligger nyckeln under mattan, larmkoden är 7576 och blir ni kaffesugna så hittar ni kaffet i skåpet ovanför micron.

Malin Wollin

—-

Fler krönikor av Malin Wollin

”Om inte det här var lyx så visste jag inte vad lyx var”

”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar – del 1

”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar – del 2

”Jag borde sagt nej”– en krönika i tre delar – del 3

Om varför Malin Wollin föredrar 27 kvm på Ikea framför 250 kvm eget hus

Jag har extremt starka aversioner mot julpynt

Om spänningen i att vara fönstergluttare

Om den svåra konsten att försöka ”slänga en filt på sängen”

Jag ska visa dig jordens undergång – den härjar just här just nu

Hur man rakettapetserar på en timme blankt

Jag har ingått en pakt med kungen av murr