Malin Wollin: ”Om inte det här var lyx så visste jag inte vad lyx var”

Härligheten med att byta rum när man var liten visar sig inte vara lika härligt när man ska hjälpa sina barn med det samma…

När jag var ett barn hade jag en hobby. Att byta rum. Det var mitt intresse.

Jag hade ett syskon, min lillasyster Elin, och vi hade varsitt rum. Ett var lite mindre med brun plastmatta. Ett var lite större med dubbla garderober och trägolv.

Med jämna mellanrum fick jag infallet att vi skulle byta. Det var alltid min idé och Elin sa aldrig nej.

Mamma suckade och pappa fick panik.

Vita sängar med rosa frottéöverkast drogs över golvet. Bokhyllor tömdes på pynt och prydnader. Pappa blev anfådd och svor. Detta var sista gången. Över hans döda kropp att det byttes tillbaka. Som det blev nu skulle det vara tills vi flyttade hemifrån.

Sedan gick det en vecka.

De där första dagarna i det nya rummet. Ställa allting på plats, smycka och göra fint. Gå ut genom dörren och komma in igen och bli alldeles imponerad och förvånad.

”Men se så fint jag har fått det!”

Jag kunde ligga på mage i min säng och skriva i min dagbok med parfymerade sidor i flera dagar och känna mig som Sue-Ellen (minus sidennegligé och alkoholism och äktenskapliga sammanbrott och darrig läpp) men ändå, Sue-Ellen i mitt rosa sovrum med möblerna på nya platser och allting i ordning och min snygga prydnadskudde som jag broderat i syslöjden. Om inte det här var lyx så visste jag inte vad lyx var (och det gjorde jag ju inte. För rätt som det var ryckte pappa upp dörren och grymtade att det var älggryta och att mamma hade ropat två gånger redan och sådan misär behövde aldrig Sue-Ellen uppleva).

För ett par dagar sedan bytte två av våra barn rum och herregud vad roligt det inte är längre.

Alla tavelkrokar har fel avstånd mellan varandra. Plötsligt får man hänga tavlorna så att de överlappar och det är inte snyggt. Garderoberna måste tömmas och det innebär ofrivillig sortering av sexhundra tusen omaka strumpor samt att hitta söndersmulade bebisbaddräkter från 2003. Och vem ska ha Bamsetidningarna? Den som är snart är sju eller den som snart är elva? Ska vi ens ha Bamse längre? Eller ska vi kanske göra ett uppehåll tills tvååringen är i rätt ålder? Och varför är det bara fyra sidor kvar i varje tidning? Alla dessa frågor! Alla dessa beslut som jag inte vill ta!

Men här kommer gåvan från ovan: möblerna i rum A går inte in i rum B. SING HALLELUJAH!

Det enda vi behöver byta är prylar och sängkläder. Klart!

Barnen vill ha nya tapeter. Det får de inte.

”VARFÖR INTE?” vill de inbillat förfördelade barnen veta då.

Och här följer den prisvinnande motiveringen:

”För det får ni inte”

När klockan är 22:30 och en miljard bitar tjejlego och en miljard bitar killego har passerat varandra i hallen så orkar man inte mer.

Nu byter vi aldrig mer.

Vi köper aldrig något nytt.

Vi sitter i soffan tills den har vittrat sönder som en bebisbaddräkt från 2003.

Malin Wollin

—-

Fler krönikor av Malin Wollin

”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar – del 1

”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar – del 2

”Jag borde sagt nej”– en krönika i tre delar – del 3

Om varför Malin Wollin föredrar 27 kvm på Ikea framför 250 kvm eget hus

Jag har extremt starka aversioner mot julpynt

Om spänningen i att vara fönstergluttare

Om den svåra konsten att försöka ”slänga en filt på sängen”

Jag ska visa dig jordens undergång – den härjar just här just nu

Hur man rakettapetserar på en timme blankt

Jag har ingått en pakt med kungen av murr