Malin Wollins krönika – hur man rakettapetserar på 1 timme blankt

Malin Wollins krönika om att vara en förlåtande slarvmaja och rakettapetsera när delar av familjen är ute på annat.

Jag fick en idé.
Så här var idén: Jag ska fixa två barnrum samtidigt!
Så himla bra!

Detta innebär att två rum, inte ett, töms på möbler och pryttlar och innehåll och sprids ut i diverse allmänutrymmen där de sedan rafsas upp eftersom någon måste ha JUST DEN NINJA TURTELN som ligger längst ner i Coopkasse nummer tjugosju (och när man till slut har tömt hela innehållet så fanns den inte där eller så fanns den där men så var ninja turteln inte så rolig som man mindes den).

Jag älskar att tapetsera. Jag ska inte säga att jag är bra på det (även om jag har god lust), men jag är effektiv i det att jag inte bryr mig om det blir lite skavanker. Om man är perfektionistiskt lagd tycker jag att det är en god idé att akta sig för att klä om så mycket som en skolbok. Det är inte bra för psyket.

Men jag är en förlåtande slarvmaja som älskar tapetsering och nu står jag med nyss uppackade rullar av underverk från Ingela P Arrhenius för Photowall.se.

Joachim har åkt på match med den yngre delen av barnaskaran vilket gör att jag kan ”avstå” från att skydda golvet. Haha, det skulle han veta Joachim, att det klafsar med lim på golvet så att det stänker på väggarna.

Jag purrar som en katt och häller pulver i vatten med de små påsarna som följer med. (Så smidigt med lim på köpet, inget ”men vi kan väl ta det här limmet från 2007 om vi bara pillar bort skinnet?”). Instruktionslappen hittar jag inte men så vadå, vatten och pulver, hur många olika sätta kan man blanda det på?

Fram med margretheskålen om två liter, ner med pulvret och så fyra liter vatten. Och ser men på, fyra liter går inte ner i en tvålitersskål. Fram med en större skål, hälla över och det blir BLASKFESTIVAL över hela köksgolvet.

En minut senare står jag med en klumpig röra och paniken skjuter ut i armar och ben. Skrattar bäst som skrattar sist, tänker Joachim trots att han inte vet vad som har hänt.

Elvispar hysteriskt på högsta hastighet med stänk av slime över köksluckor och fönster.

På en timme rakettapetserar jag sedan rummet och torkar upp all geggamoja. Det är väldigt mycket klister kvar, konstaterar jag när jag sitter i ett hörn av rummet och försöker lugna ner mig efter att ha klätt en vägg så kvickt som som om den var en fjortisbrud som helt plötsligt befunnit sig naken mitt på Sergels torg.

Jag vill inte hälla ut tapetklistret i diskhon så jag går längst ner i trädgården och häller ut allt i en buske. Här syns det inte, tänker jag för mig själv. Vi kommer bråka om det här när Joachim får syn på det. Den dagen den sorgen. Snälla regna.

Tillbaka i rummet för att njuta av mitt hafsverk upptäcker jag den.
En glipa!
Måste fixa.
VARFÖR DISKADE JAG UR LIMMET?

Och så kommer det sig att det är en vacker höstdag 2014 när jag kan siktas i ett hörn av min tomt skopandes något som närmast kan beskrivas som…”det som gör att pappas snopp kan göra en bebis i mammas snippa” från en dränkt och skändad buske. Spermier i busken. Det är så värdigt detta.

Jag får upp en matsked lim och springer i strumporna tillbaka till huset, smetar upp de öppna flikarna och DÄR öppnas dörren och Joachim är hemma.

”Se så fint jag har gjort!”

Malin Wollin

—-

Fler krönikor av Malin Wollin

”Jag har ingått en pakt med kungen av Murr”