Malin Wollin om den svåra konsten att försöka ”slänga en filt på sängen”

Malin Wollins krönika om hur vi alla – handen på hjärtat – med alla medel försöker få till det där lilla extra i inredningen, med filtar och sänggavlar och personliga saker och fynd från utlandet. Men hur lyckas vi egentligen?

För tillfället ligget inredaren Isabelle McAllisters lägenhet på Södermalm ute på Hemnet. Den är med ett ord svincool. Den är med tre ord så svinigt cool. Åh, den är ever so dreamy med stentapet och turkosa sänggavlar i olika höjd.

Men om någon dödlig människa ute i vanligheten skulle försöka sig på något liknande skulle resultatet givetvis bli katastrofalt.

Man måste ha det i sig. Man måste.

I alla hemmahosreportage som jag har läst någonsin heter det alltid att ”om man inreder sitt hem med saker som man älskar så blir det vackert.”

Detta är emellertid absolut inte det minsta sant.

För allt som de har PASSAR IHOP. Även när det absolut INTE PASSAR IHOP. Då passar det ihop ÄNNU MER.

Och detta är det eviga ok vi vanliga dödliga måste bära på tills vi flyttar in på ett hem med små virkade dukar ovanpå tjock-TV:n.

För vi försöker ju alla så förtvivlat. Kom igen nu alla i en förstående ring med automatkaffe mellan kalla fingrar, nu erkänner vi öppet: Vi försöker styla. Vi försöker men det går inte.

Jag gjorde nyligen om mitt sovrum och det blev väl fint och så men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig i dörröppningen och tänka: Ja, fast det finns ju en miljard andra sätt jag kunde gjort det på. Och mitt sovrum är heller inte fyllt med saker som jag har köpt på resor. Jag har ju inte rest någonstans! Eller ska jag hänga upp en urblåst poolleksak från Gran Canaria i taket, räknas det?

Och den här: Hur många gånger har jag inte stått vid sängens fotända och försökt ”slänga en filt på sängen”.

Det går inte. Jag har sett det i tidningar och på Pinterest tusen miljoner gånger. Kastade filtar på sängar. Längst ner ska de vara, bara på ena hörnet och så ska det ligga en liten bit ut på golvet. Jag har kastat och kastat och kastat men alltid inträffar en av två saker:

1. Filten ligger där så att man känner att man verkligen undrar varför filten ligger som den ligger.

Eller:

2. Man SER att någon har ”slängt en filt på sängen”. Man måste slänga så att det inte syns att det var meningen. Jag kan bara slänga så att det ser så himla slängt ut.

Livet går vidare på något sätt. Man lär sig leva med det. Ibland slänger jag en filt och så lyckas jag lite grann, det ser nästan lite proffskastat ut. Och jag känner äkta glädje och fylls av inredningsmod. Och så slås jag av insikten att jag är glad över en kastad filt, sveper in mig i den och tänker att jag måste prioritera bättre i mitt liv.

Det är bara en filt och jag är bara en människa. Och jag drömmer vidare om inredning som bara råkar bli fantastisk.

Malin Wollin

—-

Fler krönikor av Malin Wollin

Jag ska visa dig jordens undergång, den härjar just här just nu

Konsten att rakettapetsera på 1 timme blankt

Jag har ingått en pakt med kungen av murr