Årets möbel 2011

Juryns motivering

» Den är lätt, stapelbar och har ett alldeles eget uttryck med fascinerande snurrform på faneren. Staffan Holms nyskapande Spin öppnar ett samtal mellan samtida design, tillverkningsmetoder och magin hos de gamla mästarna. Och sätter rotation på tillvaron.«

Jury 

Årets jury: Björn Dahlström, industridesigner, Cilla Robach, intendent på Nationalmuseum, Shideh Shaygan, inredningsarkitekt, Dan Gordan, redaktör på Sköna hem.

Pressmaterial

Högupplösta bilder och artikeln som pdf hämtas här!

Läs mer

– Alla gillar pallar – fast egentligen behöver ingen dem, konstaterar Staffan Holm med ett skratt. Å andra sidan: Det skadar aldrig med en pall! 

Det är lätt att hålla med honom. Få andra möbler väcker vårt habegär som pallen. Denna charmiga lilla onödighet som, likt stolen, tycks utöva en ständig lockelse för formgivare. Staffan Holm är en av dem som antagit utmaningen, och lyckats med bravur. Sköna hem träffar honom på ett blåsigt Järntorget i Göteborg, hans hemstad. Efter lunch på en indisk restaurnag tar vi spårvagn 9 förbi Masthugget och från Vagnhallarnas hållplats i Majorna slirar vi över hala trottoarer med Älvsborgsbron i blickfånget. Det är en gråmulen vinterdag även om kylan för ett ögonblick släppt sitt järngrepp om landets invånare.

Studion är inrymd i en gammal fabrik, den forna panncentralen till Mölnlycke Sytråd. De ljusa lokalerna med fönster från golv till tak delar han med formgivaren Daniel Rybakken samt två fotografer en trappa ned.

Berätta om Spin, Årets möbel!

– Ja, eftersom ingen egentligen måste ha en pall, behöver man som formgivare inte vara så bunden av den praktiska funktionen. I sin definierade form är Spin ändå främst en prydnad och inbjuder därför till fritt tänkande – även om min pall naturligtvis är väldigt stabil. För Staffans del började det med den ursprungligaste avalla pallar, mjölkpallen på tre ben, som han gav ny dräkt i pallen Milk.

Utmaningen gav mersmak och då väntade en annan förstfödd på att utmanas, Alvar Aaltos skiktlimmade lilla ikon från modernismens barndom. Under arbetet med ett kafébord hade han en konstruktion med sig där benen liksom snurrar ut. Bordet är fortfarande inte färdigutvecklat, men snurren tog han med sig till den nya pallen som likt den finska föregångaren har en rund

sits och skiktlimmade ben som böjer av.

– Det är ju känsligt att formge efter en förebild och Aaltos pall har blivit mycket kopierad. Men samtidigt måste man ju kunna föra en konversation med klassikerna. Så jag skickade mina skisser till Artek för att visa vad jag höll på med. Men något svar har jag fortfarande inte fått …

Till skillnad mot Aaltos L-formade ben gör Staffans pallben först en 90-gradig böj och vrids därefter ytterligare en gång, likt en hockeyklubba. Resultatet – det snurrande, levande uttrycket – är häpnadsväckande i sin lågmälda genialitet. Men var också komplicerat att nå fram till.

För ett år sedan, i april på Möbelmässan i Milano, visade han sin pall i den unga mässhallen, Satellite. Det var här som Sköna hems utsända såg – och föll för – den snurriga pallen.

– Det var många som kom fram och undrade hur den var gjord, berättar han. Och en hel del blev arga för att jag visade saker som de hävdade inte går att tillverka. Men det gjorde mig bara glad. För jag är mycket för komplicerade lösningar och pallarna – ja, de hade jag ju faktiskt gjort själv!

För Swedeses ingenjörer och snickarmästare i Vaggeryd har pallen också varit en utmaning, att ta från handgjord prototyp till rationell fabrikstillverkning. Nu finns den – stark och stilig, trären i björk- och askfaner, eller laserad i olika färger. Och till ett pris som kan konkurrera med Aaltos.

– Trots att den nu är anpassad för fabrikstillverkning är det mycket handarbete som krävs. Jag tror att det kommer att synas också, säger han nöjt. Små spår av handen.

Du har kallats för hantverksromantiker …

– Ja, och det stämmer att jag är det. Tänk på all den kunskap som finns i handen. Jag såg en gång några hantverkare som med kniv skar till de mest perfekta träskor. Det var fascinerande och otroligt komplext. Det gick så snabbt och blev så mycket bättre än någon maskin kunde göra. Samtidigt med den respekt och känsla jag har för hantverket är jag en jäkel på datorer.

Staffan Holm visste sedan barnsben att han skulle bli formgivare. Han gick på trägymnasium och fick gesällbrev i möbelsnickeri, arbetade på inredningssnickeri med lyxinredningar till ett kryssningsfartyg, gick på målarskola i Falkenberg och kom till ett företag som arbetade med ergonomidesign, vilket han beskriver som en enormt spännande och utvecklande tid. Inte minst för att han triggas av allt

som har med problemlösning att göra. Men målet var hela tiden en studieplats på HDK, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg.

– Jag sökte flera gånger och det var ganska knäckande att få avslag.

Under samma tid hade Staffan Holm en helt annan karriär som uppslukade honom på ett annat sätt. Han tävlade på elitnivå i karate och på EM i Rom år 2000 stod han på topp – bronsmedalj i kumite i viktklass + 78 kilo.

– Men han som vann, en ryss, var så otroligt mycket bättre än jag och det gav mig en tankeställare om den enorma satsning som krävs på den nivån. Jag insåg att det var dags att välja en annan väg.

Och tredje gången gillt. Avslagen från HDK förbyttes i ett välkommen som efter fem års studier resulterade i en magisterexamen. Som de flesta andra formgivare i sin generation lever han med frågorna kring produkternas hållbarhet över tid. Men att garantera lång hållbarhet är en omöjlighet, menar han. Och därför är vår tids rastlösa konsumtionsbeteende egentligen ett större problem än hållbarheten.

– Jag ser det som min uppgift att skapa emotionella värden och knyta oss känslomässigt till föremålen.

Ja, vem vill slänga ut det hon är fäst vid? Examensarbetet från HDK fick namnet Precious – värdefull, dyrbar – och beskrev hur gamla föremål med en lagning kan förädlas. Den trasiga stolen fick en ny ryggbricka i tenn, pallen lappades med titan och fästmöns vackra men trasiga

snäcka från året i Australien fick ett helt nytt värde när Staffan lade ner timmar på att laga den med silver.

Under skoltiden gjorde han också, tillsammans med en annan student, ett skrivbord, pixligt och lego-liknande i uttrycket, och som gjordes exklusivare med åtta lager svart billack. Det köptes in av Röhsska museet och därefter hörde en fransman i Nice av sig, som köpte ett exemplar. Och med formgivaren Dan Sunaga, som Staffan träffade på HDK, fick han häromåret ett stort genomslag med bordet Newton med böljande underrede, som Karl Andersson & söner satte i produktion. Nu på möbelmässan i Stockholm fick han skynda mellan montrarna. Hos Källemo syntes bland annat hans stiliga soffbord, hos Blå station en skulptural klädhängare som liknar en uppochnedvänd visp, och hos Swedese – ja, där fanns pallen Spin, utsedd till Årets möbel.

I lokalen i den gamla sytrådsrullefabriken vid Älvsborgsbron fortsätter arbetet med nya produkter. Med papper och penna, med tredimensionella renderingar i datorn och med handtillverkade fullskaleprototyper i den lilla verkstaden han förfogar över. Att dela lokal tycker han har flera fördelar. Inte minst behöver han som de flesta bolla sina idéer.

– Man måste tycka olika för att veta vad man tycker, uttrycker han det lite filosofiskt. Det som är bra med Daniel (Rybakken) är att vi alltid tycker olika. Och med Dan (Sunaga) blir det alltid förvirrande språkliga missförstånd, som i sin tur leder fram till nya lösningar. Vid sidan om utmärkelsen från Sköna hem har Staffan Holm i år fått ett arbetsstipendium från Konstnärsnämnden och ytterligare företag har visat intresse för hans formgivning. Inte bara i Sverige, utan även i Japan, England och Italien. Vi lär få se mer av Mästaren från Majorna.