Oak av Jonas Lindvall

Malmö visar sig från sin soliga sida när jag åker dit för att prata med Jonas Lindvall, den unge arkitekten och möbelformgivaren bakom stolen Oak, vinnare av Sköna hems utmärkelse Årets möbel.

Hans arkitektkontor Vertigo på Tågmästargatan ligger i en gammal karosserifabrik, och vi sätter oss i det som förr var omklädningsrum. Ateljén var för övrigt tvätthall, modellverkstaden dusch och arkivet pissoar.

Det blir en övertydlig illustration till hur Malmö ömsat skinn de senaste 20 åren, från tung industristad till lättrörlig informations- och it-metropol. Ut med de tröga jättarna Kockums och Saab, in med myriader av småskuttare inom reklam, information, it, musik, mat, arkitektur och design.

En av alla dessa småskuttare är alltså Jonas Lindvall, som gick ut hdk, Högskolan för Design och Konsthantverk, 1993, och ”slog igenom” samma år med inredningen till den japanska restaurangen Izakaya Koi i Malmö.
Det som folk känner igen av hans grejer är annars ”den där hängaren”, det vill säga Quasimodo, som Jonas gjorde 1995 och som är en stabil succé genom inredningsföretaget David design.
  – Folk känner till hängaren, men de vet inte att det är jag som har gjort den, säger Jonas med ett ovanligt tvärsäkert tonfall.

Annars prövar han sig fram, reserverar sig, funderar, tystnar, tar om. Han verkar lite blyg, eller ödmjuk. Men skenet bedrar. Han är en av de mest målmedvetna formgivarna jag mött, och en av de mest jordnära. 
– När jag jobbar är det mycket handfast, säger han. Förr höll jag på med proportionsteorier, nu tittar jag på modellen, och när jag i efterhand gått tillbaka har det visat sig att det stämt med teorierna i alla fall.
– Rent praktiskt, om vi tar en stol, ritar jag först en skiss, så gör jag en fullskalemodell i papp och går sedan vidare med provstolar i plywood. 

När han ritar sitter han i det enda exemplaret av Fausto Copi, en stol av silverlackerat stålrör med sittskal i läder som han ritade i början på 90-talet men som aldrig kom i produktion. Den finns också som miniatyrmodell i fönstret i modellverkstaden. Den miniatyren har Jonas gjort själv – hans dagliga umgänge med materialen känns överallt närvarande på kontoret som han, naturligtvis, också ritat själv, i närmast buddhistisk anda – ni skulle se toaletten! Nyligen var han och hans kollegor – han har tre anställda arkitekter, varav en också är utbildad möbelsnickare – sysselsatta med fullskalemodeller i papp till fåtöljen Oak, som förresten premiärvisas nu på Möbelmässan.
– Design är mycket mer ett lagarbete än vad folk kanske tror. När jag kommer in i företagen möts jag av hundratals år av erfarenhet. 
Så har det varit med belysningsföretaget Annells, och framförallt med Skandiform, som producerar möbler för i huvudsak offentlig miljö.
Ursprunget till Årets Möbel kan spåras till ett uppdrag från just Skandiform. 

– Stolen Oak började med bordet Oak, berättar han. Skandiform efterlyste en ny typ av konferensbord, för ett samhälle som förlorat tron på de tydliga hierarkierna. Då behövs inte de gigantiska konferensborden längre. Jag ritade det här 74 cm smala ekbordet, och det blev en framgång, inte minst hos små och medelstora företag, där bordet också används till att fika eller äta lunch vid. 

Som Sköna hems läsare kunde se häromåret, i ett reportage från bomässan H99, hamnade Jonas Lindvalls långsmala Oak-bord också i många hem. Liksom Gunilla Allards Cinema-fåtölj medverkar Oak-bordet till den pågående uppluckringen av gränserna mellan offentliga och privata miljöer.
Ett bord med så många ”bottnar” behöver naturligtvis en stol. Det blev den smäckra, men också rustika ekstolen Oak. Den kom till förra året, är tillverkad i planklagd, knivskuren ek, och beskrivs av prisjuryn som ”en modern traditionalist, en nutida elegant som fritt korresponderar med både den antika klismosstolen och den danska guldålderns 1950-tal”.

Själv säger Jonas så här om sin vinnande stol:
– Stolar i böcker fotograferas alltid framifrån, men första gången man ser en stol brukar vara bakifrån. Så jag utgick lite grand från det, att stolen bakifrån skulle omfamna den som var på väg att sätta sig i den.
Jonas Lindvalls föräldrar var krögare, och man kommer aldrig ifrån goda råvaror om man vill laga bra mat, menar han, och samma sak gäller form och arkitektur, grundfrågorna om ljus, proportioner och rymd måste ställas.

Det här med att lägga en grund, att vara noggrann i varje detalj, fick han alltså med sig hemifrån, men det kom inte bara från något slags automatiskt upptagande av föräldrarnas omsorgsfulla val av råvaror. När han växte upp hade han astma – det har han inte längre – och så fort det var fuktigt utomhus var han inomhus. Och vad gjorde han då? Byggde plastmodeller, nästan bara bilar. Under flera år satt han och byggde i sitt pojkrum, och till slut hade han 100 modeller, prydligt uppradade i fem plan på en sparringhylla. Då inträffade Katastrofen. Varenda bil krossades till småsmulor, när hyllan rasade i samband med en fest som en av hans äldre bröder hade. 
 

Minimalismen har mer att ge

Det var en traumatisk upplevelse. Bilarna återkom först efter nio års karantän, och då i form av ”ett sjukligt intresse för gamla bilar” som Jonas säger. Han menar då riktiga, stora, gamla bilar, sådana som han nu har råd att köpa. Åtminstone en, nån gång ibland.
I en tidigare intervju i Sköna hem, för fyra år sedan, pratade Jonas Lindvall mycket om minimalism och japansk enkelhet. Och av den prisbelönta stolen att döma borde han hålla fast vid sina åsikter. Det gör han också, han anser att minimalismen ännu har mycket att ge. Han åberopar Wienarkitekten Adolf Loos, som redan 1909 skrev att ornamenten är ett slöseri med tid, och författaren Bruce Chatwin, som i vår tid lagt ut texten om det fåfänga i ägandet av världsliga ting. Ikea-tanken, med möbler så billiga och dåliga att de måste köpas om och om igen, tycker han är direkt förkastlig.

– Varför ska folk köpa dåliga möbler överhuvudtaget? Jag kan hålla med om att det är en poäng att möbler inte ska vara för dyra, så att de också kan nå fram till brukaren. Men förlorar de sin kvalitet på vägen, så är det ingen mening med att de är så där billiga. Vi behöver inte så många grejer, bara bättre och färre.
  – Kanske är shopping bara ett sätt att fylla ett tomrum, ett försök att skapa mening. Förr gick vi till kyrkan på söndagarna – nu åker vi till stormarknaden. Nånstans går vi, för även i vårt sofistikerade samhälle är de stora frågorna obesvarade.
  Han funderar mycket, Jonas Lindvall. Samtidigt är han, som framgått ovan, extremt praktiskt lagd. Kanske är detta den vinnande kombinationen hos de riktiga formgivarna. De tänker, och gör, medan vi andra bara tänker, eller bara gör.        

Juryn & motiveringen

”Jonas Lindvalls stol Oak är en modern traditionalist, en nutida elegant som fritt korresponderar med både den antika klismosstolen och den danska guldålderns 1950-tal. Med sin stora svängda ryggbricka och sina gracila, svarvade ben blir stolen en spännande mötesplats mellan tyngd och lätthet.”

Årets jury har bestått av Love Arbén, Hedvig Hedqvist, Thomas Sandell, Carina Seth Andersson och Dan Gordan.

NUVARANDE Oak av Jonas Lindvall
NÄSTA Stol Sting