Ewa Kumlin: "Livet kommer före prylarna"

Ewa Kumlin är ett energiknippe i svensk form. En dalkulla på två hjul genom stan, engagerad och positiv, en expert på att föra samman människor för kreativa utbyten. Kulturmöten – och krockar! – ställer hon till med som vd för föreningen Svensk form, världens äldsta designorganisation.

I sitt aktiva utövande har Ewa Kumlin imponerande bra koll på all tänkbar svensk form, och stöttar många unga experimentella formgivare, har den samtida designen ingen framträdande plats i hennes eget hem på Gärdet i Stockholm. Huvudintrycket i den representativa våningen är ett annat. Här står Ikeasoffor och klassiska ärvda möbler i väntan på umgänge, och på hyllor och bord berättar mängder av föremål om resor till jordens alla hörn; på väggarna hänger färgsprakande brasiliansk konst.

Du har sagt att du tycker om att komma hem till minimalistiska hem, men här är det varken minimalistiskt eller designinrett. Hur skulle du själv beskriva ditt hem?

– Det är ganska mycket färger och spår av alla delar av våra liv. Ingenting är köpt för att passa in i inredningen, men allt har en betydelse för oss. Mycket har vi köpt under våra år utomlands eller fått i present. Det är alltså inte så uttänkt, men det som omger oss har affektionsvärde. Och trots att här finns så mycket saker, är jag ingen prylmänniska per se. Det är människorna som räknas. Livet kommer före. 

Du arbetar med design – hur intresserad av inredning är du?

– Jag är intresserad såtillvida att jag uppskattar skönhet och kvalitet. Jag älskar personliga hem där man känner att folk lagt ner kärlek och omsorg. Men främst bryr jag mig nog om det som handlar om välbefinnande i ett hem, feel-good-faktorn. Jag tycker om att skapa miljöer där folk mår bra.

På Sibyllegatan och Nybrogatan finns flera guldkorn för alla med intresse för form. Ewa Kumlin håller fram de högklassiga butikerna för 1900-talsdesign, Jacksons och Modernity, samtidsrepresentanten Asplund samt Afroart innan hon öppnar dörren till Svensk slöjd. Speciellt det nya konsthantverket och slöjden med rötter i Dalarna tilltalar henne:

– Jag är ju uppvuxen i Björbo i Floda och här på Svensk slöjd är de öppna för nya svängar, säger hon och botaniserar bland Åsa Westerlunds kurbitsmålade klackskor, Systrarna Kax mjukisdräkter för barn och Barbro Grytnäs textila smycken. Och under lunchen på Lydmar, ett av hennes älsklingsställen, träffar hon ägaren Pelle Lydmar som skrattande berättar om hur de lärde känna varandra under ”en tuff barrunda” i Tokyo …

Det blir ett besök också på Östasiatiska museet där en pågående utställning bjuder på fascinerande möten mellan nytt och tradition i dagens Japan.

När Sköna hem träffar henne anas – trots energin och all positiv utstrålning – ändå en viss uppgivenhet. Tiderna är tuffare än när hon tillträdde för sex år sedan, och sedan årsskiftet har Arkitekturmuseet övertagit det uppdrag som hennes förening haft under senare år – att vara den officiella, statligt finansierade mötesplatsen för svensk design.

Vad har hänt sedan du kom in i det svenska designlandskapet?

– Då fanns flera politiker som var engagerade, bland annat Leif Pagrotsky och Göran Persson. I dag driver politikerna inte på. Jag skulle önska att området låg högt på allas agendor.

Det har talats om att vi ska få ett formmuseum alternativt ett designcenter i många år. Varför händer inget?

– Stockholm borde ha både-och. Häromåret var det väldigt nära att vi fick ett designcentrum vid Telefonplan, och det var konkreta diskussioner om ett designmuseum intill Nationalmuseet. Men det enda som blev var den här minilösningen, snålvarianten med ett vidgat uppdrag för Arkitekturmuseet. 

I dag fruktar Ewa Kumlin att skapandet av de både institutionerna ligger mer avlägset än på många år.

Så vad blir Svensk forms viktigaste uppgift nu?

– Att vara mer av en opinionsbildande förening. Vi har också kvar ett uppdrag från staten: att främja svensk design i Sverige och internationellt. Utställningen

17 Swedish designers är ett exempel. Den vandrar nu runt i usa med stor framgång. Lite paradoxalt tycker hon det är, att beloppet Svensk form har från staten, 2,7 miljoner kronor, är mindre i dag när efterfrågan på svensk design är större än någonsin ute i världen. 

– Jag ser det hela tiden, det finns ett sug. Ett påtagligt intresse för den funktionalitet och den vardagshumanism svensk design står för.

Som i Japan, där allt från inbyggd barnsits i kundvagnen till Tom Hedqvists mjölkförpackningar som kan stå framme på bordet väcker nyfikenhet. Och det framgångsrika Muji, som sedan några år är etablerat i Sverige på Åhlénsvaruhusen, hämtade en gång i tiden sin inspiration från svenska Konsum när de skapade sitt varumärke. Det var de blåvita varorna som för 30 år sedan blev deras utgångspunkt för tankarna kring ”no brand”. 

Ja, jämfört med hur mycket mer som samtliga våra nordiska grannar investerar i design, är det lätt att förstå hennes frustration. När vi i Sverige lägger 1,80 kr per capita, pytsar norrmännen in 18 kronor …

I en ”kris-krönika” i tidskriften Form, skrev du förra året att ”det råder ett allmänpolitiskt mörker” i Sverige.

Ser du någon ljusning?

– Javisst, mörker brukar föda ljus. Men i dag nedmonteras mycket och det känns som om kulturen inte ses som ett egenvärde. Allt ska vara anpassat till marknaden. Men all kultur är inte lönsam på det viset. Hur ska en poet som Tomas Tranströmer någonsin bli lönsam? Det är kanske lätt att se detta när det gäller poesi, men svårare när det kommer till design som innehåller alltifrån originella konstnärliga idéer till massproduktion. Men om man tittar bakåt i historien finns det inga samhällen som har blomstrat utan både stark ekonomi och kultur.

Säger Ewa Kumlin och utstrålar åter­igen både beslutsamhet och entusiasm.

Namn: Ewa Kumlin

Ålder: 54 år

Familj: Krister Kumlin, konsult, ambassadör. Utflugna barn.

Bor: I lägenhet på Gärdet i Stockholm.

Yrke: Vd på Svensk form.

Bakgrund: Bildlärarutbildning från Konstfack, bosatt utomlands i 17 år – Brasilia, Aten, New York, Tokyo.

Designfavorit: Arkitekten Anders Wilhelmsons bajspåse, Pee poo bag. Ett tecken på att det i dag ­arbetas mer på att lösa problem som verkligen är ­akuta – med hjälp av design

I cyberrymden: Bloggar som Fru Form på www.svenskform.se, finns på Facebook och twittrar regelbundet. ”Det är å arbetets vägnar, för att nå ut. Inte för min egen skull.”

Motto: Lever inte efter något, men brukar säga: Ge, så får du tillbaka!

Läs Ewas blogg: http://svenskform.se/sv/blogs/ewa