Kajsa Ingemarsson: ”Det är roligt att bevara det tidstypiska”

Stramt 60-tal i staden, blommig torparromantik på landet. Författarinnan Kajsa Ingemarsson får det bästa av två världar genom sina två boenden. Men det är i den Ikeainredda skrivarlyan som kreativiteten får utlopp.

NAMN: Kajsa Ingemarsson.
Ålder: 44 år.
Bor: I bostadsrätt i ett 60-talshus på Södermalm i Stockholm.
Familj: Maken Lasse Johansson, journalist på P 1 Morgon, döttrarna Laura, 11, och Rosa, 8, samt katten Tasmin, kallad Tassen.
Yrke: Författare.
Bakgrund: Har arbetat med kontra­spionage på Säpo, som översättare och diplomat. Programledare i radio och tv, ­senast för Snacka om nyheter. Romandebuterade 2002 med På det fjärde ska det ske. Hennes Små citroner gula blev Sveriges mest sålda bok 2005. Kajsas böcker har även rönt internationella framgångar.
Aktuell med: Böckerna Bara vanligt vatten och Drömliv – Lycklig på riktigt (skriven tillsammans med Karin Nordlander). Medverkar i radioprogrammet På minuten och skriver på en ny roman.
Bloggar dessutom på www.kajsaingemarsson.

Kajsa Ingemarsson drömde om högt i tak, slipade trägolv, stucka­tur och sekelskifteskrusiduller. Därför hade hon ingen lust att ens gå och titta på 60-talslägenheten, nära Tanto­lunden på Södermalm i Stockholm.
Men nu, elva år senare, är familjen inne på sin andra bostad i kvarteret och har inga planer på att flytta ifrån den 128 kvadratmeter stora femrummaren.
Lägenheten är ett exempel på 60-talet i sin prydno; det är stramt, lite fyrkantigt och fullständigt funktionellt.
 – Användarvänligt, sammanfattar Kajsa Ingemarsson saken.
Här finns förvaring på längden och tvären, en egen tvättstuga i miniformat, praktiska små sovrum, kök med matplats och ett gigantiskt vardagsrum med balkong samt väl tilltagna fönster med fri parkutsikt i två väderstreck.

Längtan efter mjukare linjer och snirklar får hon utlopp för på landstället som är en 1800-talskåk med vita knutar. Dit flyttar hela familjen FÖRE midsommar för ett långt sommarlov.
– På landet lever jag ut min torparromantik med järnspis och blommiga tapeter. Det är roligt att bo på två ställen som är så olika varandra.

Ett annat favoritställe är Enskede ridhus där Kajsa rider ett par gånger i veckan. Trots att hon innerst inne är rädd för hästar.
– Jag kom över den värsta rädslan genom att rida på islandshästar. Nu är ridningen ett sätt att bearbeta problem och öppna hjärtat i den ordlösa kommunikationen med hästen. Men jag har fortfarande en viss rädsla att tampas med.
 Kajsa ser också vissa paralleller mellan att handskas med en konstrande häst och trilskande bokprojekt. Trots tvivel gäller det att strunta i den där rösten som säger att det inte går.  Det är bara att ignorera och köra på. Inte fega ur. Men det är lättare sagt än gjort ibland.
– Varannan dag är jag panikslagen och varannan dag tycker jag att det är intressant att se vart det hela kommer att ta vägen. Ovissheten är spännande och kan leda till mycket visdom – bara jag härdar ut.