Ladugården förvandlades till ett lantligt drömhem – smakfull shabby chic och ljusa pasteller

Svinstian låg i köket och hästarnas spiltor i salongen. Men det var fyrtio år sedan. I dag skvallrar bara ytan och rymden om att textilkonstnärinnan AnnLis Krüger bor i en ombyggd ladugård.

Annonsen laddas.

utomhus

På den kullerstenslagda innergården framför det gamla stallet står ett badkar från ett gammalt hus i Laholm och fångar upp droppar från pumpen. Glasverandan till höger har mycket snickarglädje.

kok

Ett drömkök med takbjälkar, köksö och bänkskivor i marmor. I ett öppet köksskåp förvaras specerier i glasburkar och porslin från bland annat Agneta Livijn. Kaklet är ommålat med hammarlack.

trapp
Trappan till övervåningen till vänster. Chesterfieldfåtöljen är inramad av grafik och teckningar av P G Thelander, Walter Bengtsson och AnnLis Krüger.

Mamma sprang här på gården som barn och nu gör mina barnbarn det

P
å en höjd, med milsvid utsikt över Hallandsslättens gårdar och bördiga jord, bor och verkar textilkonstnären AnnLis Krüger. I Blå gården, som den kommit att kallas, har hon sitt hem, sin ateljé och sitt galleri sedan mitten av 1970-talet. Här finns hennes rötter och här har hon vistats till och från sedan barnsben.

– Allt det här tillhörde ursprungligen min mormors morbror Svante. När han dog tillföll gården mormor och morfar. De bodde redan i ett litet hus på andra sidan vägen, där blev de kvar trots arvet, men de skaffade djur till gården efter Svantes bortgång, berättar AnnLis.

En moster, som emigrerat till USA i unga år, återvände till Halland vid pensioneringen och tog i sin tur över gården från AnnLis morföräldrar. Vid den här tiden bodde AnnLis med familj i en sekelskiftesvåning inne i Halmstad, samtidigt som de letade efter ett gammalt hus.

Annonsen laddas.

– Vi tittade på massor mer eller mindre fallfärdiga hus, men hittade aldrig något som passade.

vardagsrum

Den antika ljuskronan har fått extra prismor som gnistrar i ljuset från fönstren. Långbordet i salongen är ihopsatt av två halvmånebord med ett bord från Indiska i mitten. Runtom står 1800-talsstolar och målade korgstolar från Ikea. Under bordet ligger en samling fårskinnsfällar.

ute

Olivträd, citrus och smultron på ett bord utanför köksfönstret.

Renoveringen var en lycklig tid. Jag har nästan glömt allt det jobbiga, jag minns bara de roliga delarna

En dag när de var på besök på mosterns gård föll bitarna plötsligt på plats. Varför inte stycka av marken och köpa loss stallet där morföräldrarna hade haft sina djur?

Annlis
Konstnärinnan AnnLis Krüger har bott på gården sedan 70-talet.

– Både jag och min exman tyckte att det var som en dröm att få inreda stallet från grunden. Vi såg genast framför oss var salongen, köket och alla andra rum skulle ligga. Vi behöll grundstrukturen men rev ut allt annat. När vi var klara med första etappen stod här ett tomt skal med bara de vackra bärande bjälkarna i taket kvar. Först då kunde vi börja med uppbyggnadsfasen. Renoveringen pågick under ett år och var bitvis slitsam.

– Varje morgon hämtade jag snickaren och min svärfar inne i stan och körde ut dem till gården, för att i slutet av dagen köra tillbaka dem igen. Däremellan tog jag hand om barnen, som då var 1 och 3 år. Hela helgerna jobbade vi själva med huset. Så här långt i efterhand har jag nästan glömt allt det jobbiga, jag minns faktiskt bara de roliga delarna. Det var en lycklig tid. Blå gården har kommit att betyda mycket för AnnLis. Hon är övertygad om att det finns en djupare mening med att just hon har fått förmånen att bo här.

– Mitt hem betyder jättemycket. Det är här jag jobbar och lever och känner trygghet. Huset och trädgården är så mycket jag, det är en så stor del av mitt liv. Här finns en historia som Jag går alltid på känsla, men har också en tanke med allt och vet vad jag vill åstadkomma.

Färgerna varierar, men möbler och prylar stannar.

– Mina saker har en själ, de bär på en historia som är viktig att vårda och föra vidare. Färger kan man däremot byta ut lite hur som helst. Jag är en sådan som inte vet på morgonen att jag kommer att ha målat om före kvällen. När idéerna dyker upp måste jag fånga dem genast. Det blir inte alltid bra vid första försöket, men jag fortsätter tills jag blir nöjd.

Efter snart 40 år som boningshus utstrålar Blå gården en självsäkerhet. Den pigga blå färgen, snickarglädjen och den vackra trädgården skvallrar om att det var länge sedan här hördes klappret av hästhovar och osade gris.

Av: Helena Köhl
Foto: Cecilia Möller