Torparidyll från 1850-talet fyllt med oväntade och kreativa Ikea-hack
Lättnaden över sommarvärme är aldrig så stor som när man bor i en idyllisk men, ack så dragig gårdsflygel. Här målar Bruno Ekeroth De Almeida virtuosa renässansporträtt i sin ateljé medan hustru Sofia säljer konst på auktionshuset Sotheby’s.
Blå bolltistel, vresros, klematis och kärleksört vajar mot den faluröda timmerväggen, snickarglädjen runt fönstren är gråvit och dörrarna gröna.
Sofia och Bruno Ekeroth De Almeida hyr sedan tio år en före detta kuskflygel på ett gods i Stockholms norra skärgård. Det är en timmerlänga byggd på torpargrund kring 1850. Så genuin att det skulle blåsa kuling genom golvspringorna i brädgolven om de inte vore täckta av sisalmattor.
Himmelsängen i sovgemaket (en pimpad Ikeasäng!) ser inte bara slottsmässig ut utan fungerar också som värmekamin när hösten kommer. Fyra eldningsbara kakelugnar finns, och filtar och fårskinn är självklara accessoarer.
– Vi behåller gärna skorna på och klär oss i varma tröjor under vintersäsongen med tanke på hur härligt här är resten av året. Och värmen från luftvärmepumpen sprider sig från biblioteket in i min ateljé, säger Bruno.
Luftvärmepumpar är ett underbart påfund, men det vill till att planlösningen är någorlunda öppen om värmen ska sprida sig ordentligt. Förr i tiden inrymde gårdsflygeln bostäder åt gårdens anställda, så flera av rummen ligger som återvändsgränder utan vidare förbindelser. Innan Sofia och Bruno flyttade in, hyrdes huset ut som sommarstuga.
Vi har inte anammat den här stilen medvetet, det är huset som har gjort att det blivit så
Hur hamnade de här? De bodde i en mindre lägenhet på Gärdet i Stockholm och längtade efter grönska och vatten (havet ligger bortom närmaste kulle). Dessutom behövde Bruno en ateljé att måla i. Och i flygeln fanns ett extra kök med diskbänk, ho och hyllor för oljefärger, penslar och andra attiraljer. Det är här han målar sina mästerliga porträtt i renässansstil, och just nu förfärdigar vårens utställning på auktionshuset Sotheby’s i Stockholm.
– Porträttmåleriet börjar komma tillbaka så smått i Sverige, alltså att personer beställer porträtt av sig själva eller någon familjemedlem. I svenskt kulturliv har det alltid förekommit. Men det är svårt att ställa ut porträtt på okända människor, så inför min kommande utställning har jag bland annat utgått från antikens mytologiska bildspråk och inkluderat djur och mode.
I dag står två jättemålningar av en vinthund och en häst i ateljén; närmast anatomiska studier där djuren är avklädda sin päls. Hästduken mäter nära 2 x 2 meter.
Sofia jobbar fortfarande i stan, hon är sedan sexton år vice vd på Sotheby’s i Stockholm, efter att ha tagit en brittisk masterexamen och arbetat på Sotheby’s på New Bond street i London.
Jag har alltid tecknat, men upptäckte att porträttmåleri var fascinerande och tydligen hade jag talang.
– Jag växte delvis upp i England och bestämde mig tidigt för att på något sätt arbeta med konst. Bruno och jag träffades för tjugo år sedan när vi båda läste konsthistoria i Lund. Efter det studerade Bruno bland annat renässansmåleri i Florens. Ett av arbetsproven han sökte in på var ett porträtt han målade av mig, det allra första porträttet han målade i olja.
Bruno:
– Jag hade alltid tecknat och gjort karikatyrer, men upptäckte att porträttmåleri var fascinerande och tydligen hade jag talang för det.
Brunos måleri är självfallet representerat i hemmet. Men i den blå matsalen, exempelvis, hänger ett porträtt målat av en skånsk anfader (iklädd lös, svart mask) och här finns även en hel del portugisisk konst. Bruno är nämligen halvportugis, på pappas sida, och bodde i Portugal fram till tioårsåldern. Då flyttade familjen till mammans släktgård i Skåne och Bruno växte upp till skåning. När föräldrarnas flyttlass sedermera gick tillbaka till Portugal lämnade de både portugisiska och svenska släktklenoder efter sig.
Mina 1700-talssläktingar målade hellre än bra. Men jag satte på den här herren en mask och då blev det lite kul.
– Vi fick lagra sakerna i en sommarstuga eftersom Sofia och jag då bodde ganska litet. Tyvärr blev det inbrott och tjuvarna blev tydligen störda för de dumpade en 1700-talssoffa och tillhörande stolar på gräsmattan. Där stod de i regnet tills en granne upptäckte dem, så de är lite skadade. Vackra att se på, men inte så sittbara.
– En bronsskulptur som ingick i stöldgodset hittade jag senare av en slump på Bukowskis, så den fick jag tillbaka efter att den stått en evighet hos polisen.
Soffan, utsökt helbroderad av Brunos morfars mor, står i dag i det ljusblå gästrummet på vindsplanet, medan stolarna pryder matsalen. Övriga rum – totalt åtta inklusive köket och exklusive vinden – går annars i neutrala ljusgrå, jordiga toner. De första fem åren hyrde Sofia och Bruno bara halva huset.
– Sedan vi fick tillgång till hela ytan har vi målat om och bytt funktion på rummen en massa gånger. Vi har nog sovit i vartenda rum vid det här laget.
Nu förstår vi varför folk hade himmelssängar förr. Det var naturligtvis för att få skydd mot ljus, kyla och drag.
Sovrummet ligger i dag en smal trappa upp från köket, åtskilt från det ljusblå gästrummet av en jättestor, än så länge oisolerad, vind.
– Nu förstår vi varför folk förr i tiden hade himmelsängar med tjocka förhängen. Det var naturligtvis för att få skydd mot ljuset, och mot kyla och drag. Vår himmelsäng är från Ikea, Edland tror jag den heter, en vit enkel ram som vi har försett med lister, tak och häng i rålinne. Den randiga gaveln är av ett marockanskt tyg och krönen är flaggstångsknoppar!
Överraskningarna fortsätter under vandringen genom labyrinten av rum. Det som inte är ärvt, inropat och antikt, kan vara ikeaköp som med Brunos hjälp bytt skepnad från ”enklast möjliga” till en lantlig, ”cosy” herrgårdsstil.
– Vi har inte medvetet anammat den här stilen, det är huset som gjort att det blivit så. Vi måste tänka på dimensionerna också, rummen är små, och nya soffor, exempelvis, är ofta enorma. Sedan tror jag kanske att stilen har påverkats av att både Bruno och jag är uppvuxna utomlands.
Styling: Hedvig Törneman
LÄS MER: Amelie och Amari byggde sommarhus på 1700-talsgrunden
LÄS MER: 22-åriga Simon spontanköpte en gammal lanthandel: ”Det sa klick direkt”
