Maria Soxbo om att hylla pizzavalv, ölandssten och väggcitat

Dags att börja fucka med Facebook och Google – för mångfaldens skull!

Jag är en vanemänniska. Jag joggar jämt samma slinga, eftersom jag vet hur lång den är, vad min rätt lufsiga snittid brukar ligga på och att det inte kommer fler backar efter den där förfärliga som resulterar i sammanbitna löften om att aldrig utsätta sig för den igen. Jag älskar att ha min årliga solnedgångsmiddag på gotländska Hotel Stelors baksida i juli att se fram emot när aprilregnet piskar som värst. Och jag älskar fredagsmys, so sue me.

Men även om jag älskar traditioner och inte är den som drar ihop en busig baklängesmiddag i brådrasket, så lider jag också av fear of missing out-syndromet. Nånstans där ute hägrar ju min nya hobby och min blivande favoritformgivare. Och det är precis därför jag inte gillar att internet försöker hjälpa till genom att berätta för mig vad jag borde gilla.

För så är det. Om du tycker att inredningsbloggarna blir allt mer lika, om du tycker att samma grejer hajpas i oändlighet och att ”alla” köper precis samma svenskdesignade kaftan/strama bordslampa/bohemiska kokbok precis samtidigt, så beror det på internet. Nån himla algoritm, ett underfundigt script. Gillar du det här, köp det här också. Andra som köpt det där, köpte också detta. Utvalt för dig, baserat på din smak. Någon – kanske är det storebror, kanske är det Mark Zuckerberg, kanske är det Gud – har bestämt sig för att just du gillar marmor, mässing och eukalyptusgrönt, och då vore det ju helt befängt att erbjuda dig något annat, right?

På vissa sätt är det ju bekvämt. Om jag har googlat på en ombloggad skrivbordslampa så kommer tveklöst en annons för just den lampan upp nästa gång jag prokrastineringssurfar på facebook istället för att skriva klart min krönika. Bara ett enda klick, och vips är jag ett steg närmare den totala likriktningen utan att ens anstränga mig. Tryck på förstoringsglaset på instagram och du får upp ett oändligt flöde av fantastiska konton du förmodligen kommer att börja följa, eftersom det är utvalt ”baserat på foton du gillar”. Vem har tid eller ork att leta efter nya inspirationskällor när det serveras fullkomligt rimliga sådana på digitala fat vare sig du bett om det eller ej?

Legendariska tidningskvinnan Diana Vreeland sa ”Ge dem vad de inte vet att de vill ha”. Legendariska tidningskvinnan Amelia Adamo säger ”Hjärnan behöver alltid göra nya spår, man kan inte bara upprepa sig”. Legendariska stilbloggaren Garancé Doré skriver ”Även om mångfalden bara är ett klick bort så ser vi den inte längre – att leta efter den blir allt mer komplicerat.”

Så kan vi inte revoltera lite? Fucka med facebook och google genom att börja lajka, gilla och hjärtmarkera det fulaste vi hittar under några veckor? Den monokroma minimalisten börjar hjärta färgstark kitsch. Shabby chic-romantikern pinnar krom och stålrör. Och jag kan dra mitt strå till stacken genom att hylla pizzavalv, ölandssten och väggcitat.

Så kanske den digitala estetikcensuren helt tappar fotfästet och vi plötsligt blir erbjudna något vi kommer att älska, bara vi får chans att se det? En stilriktning som inte lyckas göra sig hörd, en formgivare utan googlead-budget, en konstnär som vägrar sociala medier? Plötsligt blir vår värld både större – och vackrare!

Om inte annat så vore det ett intressant socialt experiment med tanke på att hela vår image numera bygger på vad vi låter andra se att vi gillar i sociala medier. Törs du rucka på din, för frihetens och mångfaldens skull?

Maria Soxbo

—-

Fler krönikor av Maria Soxbo

”Inreder du eller ställer du ut möbler för att de behövs?”

”Fjädersparris eller kaktus – valet är givet”

”När exakta färgkoder blir blodigt allvar”

”Ja, jag behöver faktiskt en stol till”

”Jag tänker att vi gör fem superenkla grejer tillsammans under 2015”

”Ett halvt ton livsstilsporr ersattes hallens sjöstensgrisar”

”Tatisoffbord bytes mot rosa fluffig 80-talssoffa”