Malin Wollin om att måla hallen i hashtagfärgen ”tantjohannasgröna”

Om att vara Malin Wollin och inte Tant Johanna eller Caroline Winberg.

Debatten om färgnyanser på Instagram har rasat, svalnat och är numera så kall som färgkoden ishavsblå.

Men ändå.

Det rimmar.

Jag har tänkt på det här i timmar.

Nej, det var inte sant, jag har inte tid som någon himla tant.

Det känns lite märkligt, detta att jag har koll på vad som händer i inredningsvärlden. Jag bor ju inte där, inte egentligen.

Men herregud om man skrapar på ytan. Vilken hierarki! Vilket maktspel! Vilken konkurrens! Vilken…ängslighet.

Men vi börjar från början.

Jag har ingen aning om hur jag visste att inreda mitt hem innan Instagram och Pinterest.

Jag älskar inredningstidningar men det handlar mer om att få se ett samlat hem, ett genomgående tema och ”vem bor här”.

På Instagram är det mer VAR KAN JAG HITTA DEN FÅTÖLJEN?

Eller: var finns den tapeten?

Eller: undrar just om den kudden är lika dyr som den ser ut? Va, är den från HM Home, då har jag ju råd! Sabla skit, den är slut. Jävla alla andra.

Eller: vad heter färgkoden?

Jag har själv målat min hall i hashtagfärgen #tantjohannasgröna. Den är underbar. Men den ser ju inte ett dugg ut som hemma hos tant Johanna. Vet ni varför? Därför att jag inte är tant Johanna.

Jag är Malin Wollin, lite lagom handikappad när det gäller färg och form och hur saker ska stå tillsammans på en byrå för att skapa ett stilleben, mer ”här har någon samlat ihop allt pynt för att lägga ner i en låda eftersom hon ska flytta”.

Jag är inte tant Johanna på samma sätt som jag inte kan gå in på Kapp Ahl och köpa ett par nya jeans och tro att jag ska se ut som Caroline Winberg. ”Men jag förstår inte, jag köpte exakt samma jeans som Caroline Winberg, tog till och med samma storlek som hon, och ÄNDÅ ser jag bara ut som jag”.

Tant Johanna har fingertoppskänsla och det har hon gemensamt med de vackraste kontona som jag följer. När jag gick till min lokala färgbutik med koden S3005-G20Y nedskriven på baksidan av ett Icakvitto så trodde jag inte att mitt hem skulle bli vackrare automatiskt. Men det fanns ju en chans.

Jag köpte faktiskt en annan färg också och målade två kluttar bredvid varandra, sådär som man ska. Jag frågade till och med om råd av gäster som kom på besök.

”Ta den blå!”

”Men det är ju två gröna nyanser”

”Jaha, men ta den till vänster då, den som ser blå ut”

Alla såg olika och när den väl kom upp på väggen så såg den ännu mer olik ut. Och mest olik av allt var den tant Johannas hem. Men jag är glad ändå. Jag bär en liten del av henne med mig, jag hänger min kappa och känner knogarna nudda den sträva ytan.

Men vilken sekund som helst så får jag syn på en vacker tapet i något annat Instagramflöde och så springer jag tillbaka till min lokala färgbutik, tar hem prover, framkallar en panikångestattack på Joachim och river ner allting.

Såhär är det: vi är alla rörande överens om att färgkoder inte är så viktiga, att det är helheten som är huvudsaken, att en färgkod aldrig kan vara en färgkod eftersom den förändras beroende på ljusinsläpp från fönster och dylikt.

Allt detta vet vi.

Men vi ljuger för varandra och för oss själva.

Ty innerst inne går vi alla och letar efter färgkoden som ska rädda våra liv.

Malin Wollin

—-

”Om att vara husägare och lägga 17 miljoner på ingenting”

”Påskpyntsfasa och det stora snödroppsmysteriet”

”Jag vill vinna myrornas krig”

”Om inte det här var lyx så visste jag inte vad lyx var”

”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar – del 1

”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar – del 2

”Jag borde sagt nej”– en krönika i tre delar – del 3

Om varför Malin Wollin föredrar 27 kvm på Ikea framför 250 kvm eget hus

Jag har extremt starka aversioner mot julpynt

Om spänningen i att vara fönstergluttare

Om den svåra konsten att försöka ”slänga en filt på sängen”

Jag ska visa dig jordens undergång – den härjar just här just nu

Hur man rakettapetserar på en timme blankt

Jag har ingått en pakt med kungen av murr