Maria Soxbo: Inreder du eller ställer du ut möbler för att de behövs?

Från blåa 80-talsmascaror via hockeyfrillor och inre skönhet – till jaktsäsong på Det Perfekta Hemmet. Vilken inredningstyp är du?

Häromveckan intervjuade jag en kvinnlig svensk modeprofil. Vi pratade om allt från inre skönhet (och hennes mycket påtagliga yttre dito) till 1980-talets blå mascaror. Det kan till och med ha smugit sig in en hockeyfrilla någonstans i samtalet över tryffelpastan på Jamie Olivers bullriga restaurang.

Och så pratade vi om mode. Vad mode är. Om huruvida det måste vara vackert eller ej. Om att det faktiskt är ett yrke, en kompetens och en talang att framgångsrikt kunna agera klädhängare åt nästa säsongs nyckelplagg – vilket innebär att man kan vara 180 centimeter lång, slank och dösnygg och ändå misslyckas som modell.

Och så pratade vi om den rätt stora del av befolkningen som faktiskt inte bryr sig. Som inte har mode i sin garderob, utan bara kläder. Som köper ett par nya byxor när de gamla blivit för slitna, för stora eller för små och som inte bryr sig om huruvida det nya paret är trendiga eller vad det står för märke på etiketten. Allt som spelar roll är att de känns överkomliga i pris, går att tvätta och sitter skapligt.

De är fler än man kanske kan tro, dessa ickebrydda. Och de har inte fel. Det är ju fullkomligt rimligt att se på kläder som något som kort och gott håller en ”varm” och ”anständig”, istället för ”rätt” eller ”snygg”. Det kanske till och med är sunt?

Och eftersom inredning och mode går så pass hand i hand att modehus efter modehus börjar producera serviser, soffor och kuddfodral för att casha in ännu mer på just den där etiketten, så bör det också rimligtvis innebära att om man är ointresserad av det ena så är förmodligen det andra lika oviktigt.

Om det kvittar om jeansen kommer från Acne eller Gekås så är det alltså förmodligen också skit samma om mattan kommer från Chhatwal & Jonsson eller Rusta.

Mattan har man för att inte frysa om fötterna och för att det inte ska eka. Soffan ska vara skön att ligga i framför tv:n och matbordet ska vara stort nog för att alla ska få plats.

Jag ser både mode och inredning som en hobby. Det är intressant att få nörda ner sig i designhistorien och att hitta och utveckla sin stil, både i garderoben och i resten av hemmet utanför den. Det känns mer hemtrevligt att möblera sitt hem med 100 utvalda, omtyckta saker än 100 nödvändiga, rimligt prissatta saker.

Men nu när det är jaktsäsong för Det Perfekta Hemmet året om så borde ju stressnivåerna vara betydligt lägre hos alla de som trivs bara hemmet är helt och rent.

Går varmvattenberedaren sönder blir det förstås lite svettigt (eller ja, snarare en kalldusch) även för dem. Men det är nog ett mer konkret stresspåslag än det där luddiga som vi hemnetknarkare dras med för jämnan. Det där allmänna obehaget som liksom ökar för varje dag som vi inte har råd med en Ghostsoffa.

Att gå genom livet opåverkad av livsstilshetsen skulle ju kunna vara alldeles … alldeles underbart.

Dessutom har jag nyss läst nånstans att 80 procent av allt vi äger använder vi aldrig. Och då lär det ju gå bra mycket snabbare att rensa om man inte anser att det är en förlängning av ens personlighet som fyller alla skåp, utan bara … prylar.

Maria Soxbo

—-

Fler krönikor av Maria Soxbo

”Fjädersparris eller kaktus – valet är givet”

”När exakta färgkoder blir blodigt allvar”

”Ja, jag behöver faktiskt en stol till”

”Jag tänker att vi gör fem superenkla grejer tillsammans under 2015”

”Ett halvt ton livsstilsporr ersattes hallens sjöstensgrisar”

”Tatisoffbord bytes mot rosa fluffig 80-talssoffa”