Det här med att ha hus och behöva göra dyrbara åtgärder som igen någonsin märker, som bara är av praktisk natur, den känslan.

Det var hösten 2003 när vi klev in i vårt hus på en öppen visning. Åh oskuldens tid när jag kom dit höggravid och med en sjutton månader gammal dotter i handen. Till vårt hus. Ja alltså, jag var ju inte oskuld precis men det var en härlig nybyggartid med not a care in the world. Sedan köpte vi det, vårt hus som var så fult så fult och som jag ALDRIG I LIVET ÖVER MIN DÖDA KROPP skulle köpa. Och plötsligt hade jag tusen care in the world. Det var care på morgnen, care hela dagen och care när jag gick och la mig.

Men nu är det mig så kärt så kärt och vi har äntligen bott in oss. Det är fint i de flesta hörn (utom alla hörn i källaren)

Livet är skönt och allt är bra.

Och så kom det sig att vi ville bygga ett tak över altanen eftersom segeltaket har blåst sönder. Och då måste vi ju bygga en ny altan.

Och då måste vi ju dränera.

Men det vill jag inte!

Jag vill ha oskulden tillbaka. Jag vill vara ett barn med bara ett flickrum och lådor fulla av luktsuddin att lägga mot näsan när livet känns svårt.

Jag kan stå ut med att vara vuxen och ha amorteringar och tid till bilprovningen och sådant. Men dränering, så vuxen vill jag aldrig bli!

Lägga sjutton miljoner på absolut ingenting.

”Hej, skulle ni kunna komma hem till oss och gräva en tre meter djup vallgrav runt vårt hus och sedan fylla igen allting och lämna trädgården skövlad med jättestora hjulspår överallt?”

”Javisst, det blir femtio miljarder, efter ROT”

”Tack!”

Så en morgon var de där. Jag upptäckte det såhär:

Trallalla gå naken genom huset eftersom jag alltid är naken. Trots att vi har grannar mittemot. Trots att vi har barn som tar med sig kompisar hem. Trots att jag borde ha kläder på mig eftersom det är det normala valet.

Helt plötsligt fyra orangeklädda män vid mitt fönster och bakom dem en grävskopa som såg hotfullt på mig.

Brösten i händerna och sakta backa bakåt in i sovrummet och låtsas som ingenting. Knäpper med fingarna *de hann inte se mig, de hann inte se mig*

Gräv gräv gräv gräv gräv lät det. De grävde och grävde. Varje gräv kostar tio tusen, vågar inte titta.

Alla buskar är nermejade, torkvindan ligger slängd på marken som om gräsmattan har spytt upp den. Och hjulspåren. Hjulspåren! De är så djupa att små tanter och farbröder skulle kunna ramla ner och gå vilse i dem.

Jag tänker lugna tankar och ser inåt. Kom igen, ett litet moment of zen. Folk överlever dräneringar varje dag. Jag måste vara stark.

Det kommer en tid då vi ser tillbaka på denna bedrövelse och skrattar. Det kommer en tid då vi sitter på en ny altan i våra snygga möbler med våra snygga gröna växter och allting kommer vara så snyggt så snyggt.

Och när jag sitter där i min stol och njuter av igenfyllda hjulspår och ren tvätt som torkar på en ståndaktig torkvinda,

då ska jag vara så naken så naken.

Malin Wollin

—-

”Påskpyntsfasa och det stora snödroppsmysteriet”

”Jag vill vinna myrornas krig”

”Om inte det här var lyx så visste jag inte vad lyx var”

”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar – del 1

”Jag borde sagt nej” – en krönika i tre delar – del 2

”Jag borde sagt nej”– en krönika i tre delar – del 3

Om varför Malin Wollin föredrar 27 kvm på Ikea framför 250 kvm eget hus

Jag har extremt starka aversioner mot julpynt

Om spänningen i att vara fönstergluttare

Om den svåra konsten att försöka ”slänga en filt på sängen”

Jag ska visa dig jordens undergång – den härjar just här just nu

Hur man rakettapetserar på en timme blankt

Jag har ingått en pakt med kungen av murr

NUVARANDE Malin Wollin om att vara husägare och lägga 17 miljoner på ingenting
NÄSTA Hortensia – 15 fakta alla som älskar hortensia borde känna till