Det började med en förälskelse i Lauren Bacall

På soffbordet ligger det första rykande färska exemplaret av Nils Petter Sundgrens memoarer, Inte bara bio. På omslagsfotot ser han lite bistert spefull ut, bär svart rökrock med nonchalant uppknuten fluga, och håller i en exklusiv cigarr. Som om han fångats i flykten under någon filmgala i Venedig eller Cannes. Jo, det är ju så vi har vant oss vid att se vår Mr Film. Under sina 50 år som filmkritiker, varav 28 år på Filmkrönikan i SVT, har han bevistat varenda festival jorden runt, och sett tiotusentals filmer.

Få svenskar födda på 1900-talet torde vara likgiltiga inför Nils  Petter  Sundgren, vare sig de ser honom som en extravagant snobb som tiden  sprungit ifrån, eller som den sista seriösa cineasten i svensk media.  Men efter att ha umgåtts med honom en hel dag såväl hemma i våningen på  Gyllenstiernsgatan som knallat runt till hans älsklingsställen på stan,  kan vi konstatera att han varken är film- eller klädsnobb. 

 – Brukar inte du ha hatt och kostym? frågar fotografen.

 – Nej, jag har aldrig hatt numera, säger han. Jag är trött på stiliga  kläder, har nästan aldrig kostym. Jag är klädd så här, annars får det  vara.

Nils Petter har inte så mycket koll på möblerna – mycket är från Nordiska galleriet – men desto mer på konsten. I fönstret bland annat en skulptur av Olle ­Nyman och en keramikförlaga till Edvin Öhrströms berömda tjur i glas.

Okej, lite sträng kan han förefalla, men allt är ju relativt. Har man växt upp på 30-talet på Karlavägen med pappa läkare och mamma språkvetare; har man sprungit på dubbla matinéer på biograferna Sibylla och Linné och slukat romaner före tioårsåldern; har man tagit en fil lic i litteraturhistoria och blivit så knockad av Ingmar Bergmans filmer och franska nya vågen att man vid 30 års ålder bytt karriär och vigt sitt liv åt film – ja, då har man på fötterna. Då har man rätt att tala om kulturell förflackning.

Det afrikanska har Nils Petter fört in i boet. Ovanpå bokstället, en antik mask som hans pappa fick i gåva av flygaren Carl Gustaf von Rosen. 

81 år skulle han hinna bli innan memoarerna blev skrivna. Filmrecensent  fram till 77. Guldbaggebelönad för sina insatser som filmkritiker vid  78. Och även om vi inte sett honom i rutan på sistone så gör han sig med  jämna mellanrum påmind med debattartiklar om exempelvis ålderfascism  (av egen erfarenhet) och ideologiskt baserad filmkritik. Skrivit och  polemiserat mot klåpare i kulturbranschen har han alltid gjort. Det vet  alla som följt honom i Expressen och i tidskrifter som Månadsjournalen  och Sköna hem med flera.

Paraplystället i hall­en innehåller Nils Petters i dag uttjänta hatt (alltför vida brätten!).

Konst, är det Nils Petter Sundgren brinner mest för, efter film. Hans och hustrun Ullas hem är fyllt av verk av Philip von Schantz, Pierre Olofsson, Olle Kåks, Harald Lyth, Sven Alfons, L G Lundberg, Edvin Öhrström, Olle Bonniér och många fler. 

 – Men jag är absolut ingen samlare, jag har nästan bara verk av vänner. Jag har inga andra ambitioner med konsten än att jag tycker om att titta på den, det är roligt att kunna tala med sina gamla vänner utan att de kan svara. 

 En del införskaffades under första äktenskapet med Susanne Ulfsäter (syster till Agneta Ulfsäter-Troell) och mycket har kommit till sedan han gifte sig med Ulla. Under de 22 år som de har bott i den ljusa 50-talsvåningen på Östermalm är det Ulla som stått för det mesta av inredningen medan Nils Petter lagt sitt krut på konsten.

”Mr Film” hänger numera som porträtt på legen­dariska artist­krogen Prinsen.