Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa skonahem i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Därför älskar hipstern shabby chic – Jonas Cramby reder ut

Det har blivit ett ord använt i så många olika sammanhang att man börjar undra vad hipster egentligen betyder. Jonas Cramby reder ut begreppet – och förklarar varför hipsterstilen är så närbesläktad med Shabby chic-stilen.

Släkt med shabby chic

Gamla skyltar visar hipsterns kärleksaffär med 1800-talet – men också att de faktiskt är närbesläktade med den i vissa inredningskretsar lite föraktade shabbychic-stilen.

En hipster skulle naturligtvis hånskratta åt detta men faktum är att de båda stilriktningarna ofta gillar samma grejer: gamla industrimöbler, uppstoppade djur, vitmålade möbler och, just det, 1800-talsskyltar. Skillnaden är, så klart, att shabbychicarnas patina är fejkad och att de skriver ”carpe diem” på precis allting de kommer över.

Mer om shabby chic.

Eklektiskt och hyper-estetiskt

 

Ett hipsterhem är ofta eklektiskt, rörigt men samtidigt hyper-estetiskt. Dels, så klart, på grund av det bohemiska arvet men också som en motreaktion till de mer kliniskt stajlade hem man hittar i de flesta inredningsmagasin.

När inredningsfotografen Todd Selby började visa upp sådana hem på sin blogg theselby.com år 2008 var det närmast chockerande: ”De har ju inte städat först!”, tänkte man. Nu har det blivit en stil, och om hipstern inte aktar sig blir det en klyscha.

Har du Buddy Holly-glasögon, är intresserad av mathantverk och drömmer om att ditt hem en dag ska bli fotograferat av inredningsbloggaren Todd Selby?

Är detta hem i så fall inrett med gamla kartor, industrimöbler och jakttroféer (från djur som du naturligtvis inte skjutit själv) och har du minst en hemvirkad grytlapp från etsy.com? I så fall är du med största sannolikhet en hipster.

Detta behöver dock inte betyda att du är särskilt unik eller ens speciellt hipp. För tvärtemot vad ordet antyder så kan nästan precis vem som helst kallas för hipster i dag.

Vi säger att präktiga, hobbybakande småbarnsföräldrar är ”surdegshipsters”, att helt vanlig ansiktsbehåring är ”hipsterskägg” och att vi dricker ”hipsteröl” – fastän den typiska, svenska hantverksölälskaren snarare är en rundlagd, 45- årig programmerare med lädercowboyhatt än ett 22-årigt tatuerat cykelbud från Södermalm.

Så vad är då en hipster, egentligen? Kort sagt kan man säga att en hipster är två saker: dels är det en benämning på en löst sammansatt, ursprungligen amerikansk, subkultur med rötterna i 40-talet. Och dels är det ett symptom på en maniskt självrefererande samtid.

Men vi tar det från början. Ordet hipster kommer från ordet ”hip” – eller ”hep” som i ”hepcat” – vilket är ett afroamerikanskt slangord från början av 1900-talet för någon som ”vet vad som gäller”.

Vissa språkforskare tror att ordet kommer från det västafrikanska ordet ”hepicat”, vilket betyder ”en som har sina ögon öppna”, medan andra menar att ursprunget är drogslang för opiumanvändare eftersom sådana ofta låg på sidan på höften (the hip) medan de rökte.

Under 40-talet blev dock en ”hipster” någon som levde som en jazzmusiker utan att nödvändigtvis vara en själv. Han eller hon hade skarpa kläder, konstnärliga intressen samt en mer öppen inställning till rasfrågor, droger och sexualitet än de flesta andra under McCarthy-eran.

Deras hem speglade ofta denna livsinställning. 40-talshipstern levde med alla sina böcker, skivor, tavlor och gamla ärvda möbler i billiga, nergångna områden som de på grund av sin skarpa stilkänsla snart ofrivilligt började gentrifiera.

Under 50-talet utvecklades denna motkultur till att även inkludera grupper som de franska existentialisterna samt amerikanska beatförfattare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg – vilka i sin tur banade väg för 60-talets stora motkultur: hippierörelsen. om man tänker på det så var dock 40-, 50- och 60-talens hipsters inte någon direkt ny företeelse. Europeiska intellektuella hade under 1800-talet levt precis lika nonkonformistiskt men kallades då bohemer.

Namnet kom sig av att en grupp unga franska konstnärer, precis som sina efterföljare, valde att leva i självpåtagen fattigdom i det nedgångna området Montmartre som var fullt av romer från Böhmen (Bohemia).

Dessa ursprungliga gentrifierare förkastade det inrutade livet i ett stenhårt styrt klassamhälle, för att istället ägna sig åt konst, fri sexualitet och, förvånansvärt ofta, heminredning.

Att vi än i dag tycker att det är lite härligt bohemiskt (trots att det är sjukt dyrt) att bo i en vindsvåning kommer till exempel från denna tid då de var de billigaste lägenheter som gick att få tag på. Och den eklektiska, småröriga men hyperestetiska stil som kännetecknar de hem som Todd Selby plåtar för sin blogg och sina böcker har ett slags andlig föregångare i The Charleston house – det vackra hus på landsbygden som den brittiska litterära sammanslutningen Bloomsburygruppen samlades i.

Hur utvecklades då dagens hipsters? Jo, efter det rekordglassiga 80-talet började det på 90-talet dyka upp lodiga rockmusiker i flanellskjortor som såg ut, som Kissbasisten Gene Simmons en gång sa, som ”snubbarna som rengör min pool”. Grungen, som musikstilen kom att kallas, förknippas kanske mest med Seattle men snart frodades den även i bohemiska universitetsstäder som Portland, Brooklyn och Austin – där den heller aldrig riktigt försvann.

För under 00-talet, långt efter att alla andra klippt sig och skaffat ett jobb, växte det just i dessa städer nämligen fram en rockig gör-det-själv-rörelse som snart började innefatta mycket mer än bara musik och mode. Samma gamla grungeideal applicerades också på mat, dryck, prylar och heminredning – och hipstern, som vi känner den i dag, var född.

Kort sagt kan man alltså säga att en hipster är, och alltid har varit, en ung hipp bohem som går emot den breda masskulturen. Vilket i dag betyder att han eller hon tar (fixie)cykeln i protest mot miljöförstöringen, äter närodlat och hantverksmässigt för att inte vara en del av en osund matindustri och har stora Buddy Holly-glasögon och tatueringar för att utmana traditionella könsroller och skönhetsideal, eftersom vi lever i ett väldigt abstrakt, högteknologiskt samhälle längtar naturligtvis även många hipsters efter autenticitet och lär sig därför gamla färdigheter som att stoppa korv, brygga öl och pickla gurka samt inreder sina hem genom att köpa gamla industrimöbler, kartor och sätter upp andra människors jakttroféer på väggarna.

Inga konstigheter egentligen. Det som dock är lite speciellt just nu är att vi också lever i en ständigt självrefererande social medievärld. Varje dag utsätts vi för fler människors åsikter än vad man, för bara några år sedan, gjorde under ett helt liv, och detta har sannolikt inneburit två saker för hipstern: dels har det som alltid varit en motkultur kunnat växa till att bli en masskultur, och dels har själva innebörden av ordet hipster sakta men säkert förändrats.

Istället för att syfta på en ganska specifik subkultur har det blivit ett uttryck människor använder för att förekomma dem som vi vet annars kommer att ge oss en syrlig kommentar.

Om vi till exempel lägger upp en bild på en mikrobryggd amerikansk hantverksöl i vår instagramfeed så skriver vi att vi dricker en ”hipsteröl” eftersom vi vet att någon annan annars kommer göra detta – och därför kan nästan precis vem som helst kallas för hipster i dag.

Publicerad i Sköna hem nr 1, 2014.

Läs också:

Mer om hipstern på wikipedia

5 sätt att bli en hipster (eng)

Den nya kökstrenden – 9 kök i shakerstil

17 snygga industrilampor till köket – alla under 1000 kr

31 ljuvligaste sovrummen i shabby chic-stil