English cosy: stilen som aldrig dör

Engelsk inredning är lika med mjuka stopp­möbler, tunga gardiner och små­blommiga tapeter. En klassiker med hög trivselfaktor som överlever alla trender.

I den del av London som numera mest är känd för sina teatrar, låg på 1800-talet en inredningsfirma som hette Howard & sons. Man tillhandahöll det mesta för ett elegant hushåll, men särskilt berömda var deras stoppade möbler. Gediget hantverk, utsökta tyger, perfekt finish. 

Sedan Howard & sons hade visat sina soffor på världsutställningen i London år 1851, det vill säga när drottning Victoria även var kejsarinna av Indien och det brittiska kolonialväldet omfattade hela kontinenter, kom inredningsuppdragen från slott och andra magnifika herresäten faktiskt droppande från hela världen.

I dag är en Howard från den viktorianska eran en eftertraktad antikvitet, men de olika modellerna med sina karakteristiska frambenshjul och svängda former är klassiker även som nytillverkade. Det finns två skäl till att inledningsvis berätta om howardsofforna: Dels är det omöjligt att skriva om engelsk komfort utan att nämna dem. Dels har engelsmännens bestående svaghet för blommig kretong och mjuka stoppmöbler liksom så mycket annat sipprat ut från de kungliga slotten. 

I Sverige är överdådigt mönstrade gardiner och soffor mest förknippade med traditionella och förmögna hem, men i England förkroppsligar en bredsitsig, dunplymåad howardsoffa lika mycket det småskvallriga, bekymmerslösa livet i en pittoresk ”cottage” höljd i hur mycket rosor som helst. 

Inomhus väntar sprakande brasa, te i blåblommig servis, småblommiga tapeter, gardiner med omtag, en hord av småbord där duken når ända ner till golvet, en orientalisk, nött matta samt hyllor fulla med dekorerat porslin. Många prydnadssaker. Så ser det ut. En Agaspis ingår också, om det är riktigt perfekt.

Det ska vara trångt. Lite småmörkt. Man ska sjunka ner. Det ska vara bjälkar i taket och allt ska ha dammig patina samt omvärvas av lätt lavendeldoft. Då är det rätt. Det tycker inte bara engelsmännen själva utan det tycker även förbluffande många i Sverige, även sådana som sitter i en foträt Pernillafåtölj klädd i canvas. 

Och därmed är vi återigen framme vid slotten och herresätena. För även i Sverige har inspirationen ofta kommit från de allra mest burgna och hämtats ur perioder av nationell framgång. Fortfarande lever alltså den svenska malligheten över, och förtjusningen i, det gustavianskt ljusgrå, förgyllda, ljusälskande, linvävt rutiga. Glansen från Gustav III:s dagar består. 

Hundra år senare hade den engelska arts-and-crafts-rörelsen, med sin betoning på hantverk, mönsterkonst och färgglädje, stor betydelse för Carl och Karin Larssons inredningstänkande på Sundborn, men stoltheten över det gustavianska försvann inte för den skull, eller hur? En kollektiv upplevelse av nationell storhet kastar långa skuggor. 

Efterkrigstiden, när det skonade Sverige ansåg sig uppfinna såväl välfärden som självaste moderniteten på egen hand, upplevs också av många som en svensk storhetstid. Självbilden har väl hunnit solkas en del, men kvar finns ändå en drömsk gloria kring ord som ”50-tal”, ”folkhem” och ”Sweden – the middle way”. Fortfarande framhåller svenskar gärna den tidens böjträ, stålrör och allmänna stringhyllighet. Fortfarande innebär ord som ”ljust” och ”sparsmakat” högsta beröm.

Dock inte självklart bland dem som rör sig i svenska slott och herresäten. Heller inte bland dem som längtansdreglar över interiörerna i teveserier som Morden i Midsomer eller Downton abbey. I Sverige har det strama funkisidealet ständig konkurrens från en hårdnackad passion för den mer ombonade engelskheten. Rötterna går långt tillbaka:

– I Sverige har engelsk inredning ända sedan 1700-talet stått för hemtrevlighet, säger Anna Womack, intendent på Nordiska museet. 

Hon nämner också inflytandet från Sub Rosa, en inredningsbutik som låg på Östermalm i Stockholm några år på det sena 1800-talet. Affären drevs av Erik Folcker, sedermera chef på Nationalmuseum, som tillsammans med sin bror Daniel importerade och sålde textilier, tapeter, ting och möbler från England och Indien. Kunderna hade gott om pengar och tillhörde olika inflytelserika kretsar: arkitekter som Ferdinand Boberg och Ragnar Östberg, kungligheter som Oscar  II och prins Eugen, förmöget folk som familjen Wallenberg och intellektuella skönandar som Ellen Key. 

Foto: Tom Leighton 2011

Mycket av det som såldes i butiken Sub Rosa kom från varuhuset Liberty på Regent street i London. Libertymönstren var mycket populära. Deras småblommighet plockades sedermera upp och vidareutvecklades av engelska formgivare som Laura Ashley och Tricia Guild – även de som bekant både välkända och omtyckta i Sverige. 

Efter andra världskrigets slut blickade Sverige mer lystet än någonsin mot den anglosaxiska världen. Kanske allra mest mot USA, eftersom det var där den moderna tiden var på väg att uppstå, och modernt var vad Sverige helst ville vara. Men den engelska komforten fortsatte hela tiden att bilda en parallell svensk lustlinje, medan ”skandinaviskt” i England länge har stått för kyligt, och där har sparsmakat aldrig varit något honnörsord. 

Är skälet att den engelska självbildens gloria aldrig har hamnat på sned? 

Foto: © James Merrell

Först var det engelska drottning Victoria som regerade hela världen på 1800-talet, sedan var det två världskrig på 1900-talet som engelsmännen både utkämpade och vann. Te i blommigt porslin plus upp-puffad howardsoffa har visat sig hålla i alla väder, eller hur? Så varför ändra på något? Någonsin? Särskilt som engelska hus fortfarande är dragiga och man kan behöva lite extra värme både i magen och om ryggen? 

Och nu är vi tillbaka i det kungliga igen. Banden mellan de europeiska kungahusen är sedan gammalt på gränsen till incestuösa, så steget från stoppade möbler i Buckingham palace till howardfåtöljer i paradvåningen på Östermalm är faktiskt inte särskilt långt. Gustav VI Adolf, nuvarande kungens farfar, var först gift med engelska prinsessan Margaret, som var barnbarn till drottning Victoria. Efter Margarets död – eller Margareta som hon hette på svenska – gifte kungen om sig med Louise Mountbatten, som i sin tur var barnbarnsbarn till drottning Victoria. Och nuvarande kungen hade visserligen en tysk mamma, Sibylla, men även prinsessan Sibyllas pappa var barnbarn till drottning Victoria. 

Så ända fram till prins Daniel från Ockelbo hängde faktiskt det mesta ihop – såväl den engelska som svenska överklassens förtjusning  
 i öppna eldstäder, stoppade möbler, öronlappsfåtöljer, blommiga koppar, bekväma fotpallar och pinnstolar som heter Windsor.

Till slut ett citat av Josef  Frank, mönsterskapare hos Svenskt tenn sedan tidigt 1930-tal. År 1958 skrev han i tidskriften Form:

”Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, blandar möbelstilar, färger och mönster. Saker som man tycker om kommer ändå av sig själva smälta samman till en lugn enhet.”

Ingen chintzälskande engelsman kunde ha beskrivit sin vision av hemtrevlighet bättre. Strunt samma att Estrid Ericson, grundare av Svenskt tenn, var bördig från Hjo, att Josef Frank var österrikare och att deras tid var funkis. De engelska och svenska trivseltrådarna är och förblir väl tvinnade. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 6 nr av Sköna hem - få 2 skålar från Rörstrand. Läs mer!