Rörstrand – en saga om porslin i allmänhet och tallrikar i synnerhet

Vid ett besök på Rörstrand museum i Lidköping blir man genast fascinerad av den enorma rikedomen av former, mönster och färger. Det är snart tre sekel av porslinstillverkning som visas upp – och det är uppenbart att det inte finns någon enhetlig ”Rörstrandsstil”.

– Rörstrand är ett företag som ända sedan 1700-talet har haft en unik förmåga att fånga upp den rådande tidsandan, att förändras med tiden och ständigt uppfylla folkets behov och önskemål, konstaterar Eva Tiedman, marknadschef på Rörstrand.

Och visst är det i ”den rådande tidsandan” att låta folk via sociala medier, vara med och rösta om vilket populärt retroporslin som skulle få blir årets nyhet? Eden blev vinnaren.

Eden, med dekor av ett kluvet äpple, är en av 1960-talets absoluta porslinsklassiker och brukar felaktigt tillskrivas mönsterdrottningen Marianne Westman. Men mönstret kom till när en av Rörstrands doldisar, den skickliga dekormålaren Sigrid Richter fick fria händer att skapa. Det blev succé. Under våren 2016 kom servisen i nyproduktion för att fira företagets 290-årsjubileum.

– Vi har gjort nya delar i uppdaterad form, så att årets Edenkollektion inte riskerar att blandas ihop med originalservisen som ju är populär bland samlare, förklarar Eva Tiedman.

För 290 år sedan, den 13 juni 1726, skrevs kontraktet som betraktas som Rörstrands födelse som företag. Då inleddes försöken att göra svenskt porslin – på Rörstrandsgatan i centrala Stockholm.

Hittills hade svenskarna varit hänvisade till att äta sin mat på metallfat eller på dyrbart kinesiskt porslin, hitfraktat med Ostindiska kompaniet.

Men att knäcka hemligheten bakom det kinesiska porslinet, kvaliteten och tillvägagångssättet, var inte så lätt. I själva verket tog det till år 1857 innan man lyckades börja tillverka det vita, genomlysbara benporslinet – lika vackert som det kinesiska – vid Rörstrand. Innan dess gjorde man fajans, ett slags lergods, och flintgods.

[adSpace placement="auto"]

Företaget Rörstrands historia vindlar sig fram genom århundradena. Olika ägare sätter sin prägel på verksamheten. Någon är framsynt och skaffar en av Sveriges första ångmaskiner, någon annan får fabriksområdet vid Rörstrands slott att växa till hela 1 100 anställda. Det görs olika sammanslagningar, namnoch ägarbyten, och fabriken flyttar från Stockholm till Göteborg och vidare till Lidköping i slutet av 1930-talet.

Rörstrand inser den estitiska aspekten

Det är också en historia om vilka fat svenskarna vill äta sitt dagliga bröd på. Rörstrand inser tidigt att den estetiska aspekten är viktig, även om det mesta på 1700-talet handlar om att härma och kopiera. På 1740-talet kommer det första egna porslinsmönstret, det Rehnska mönstret, av Gustav III:s hovarkitekt.

Något år senare kom Nordstjärnemönstret. Vitglaserad fajans med mönster i blått är på modet. I det överdådigt inredda, borgerliga 1800-talet har porslinsservisen en viktig plats. Många olika stilar existerar parallellt, det finns serviser i nyrokoko, nyrenässans och empire. Uppsättningarna innehåller ofattbart många olika delar, med allt från gräddsnipor till vägglampetter. Nu söker man inspiration från porslinsdistrikten i England, varifrån Rörstrand hämtar medarbetare och den nya tekniken med kopparetsning. Tallrikarna har utsmyckade bräm och landskapsmotiv hämtade från Kina, Japan, Orienten – eller Sverige.

Så i slutet av 1800-talet kommer något nytt: den lätta jugendstilen. Alf Wallander är ny konstnärlig ledare och skapar serviser som Liljor och Fjäril – med mönster i reliefdekor målade i milda underglasyrtoner.

Ostinidia, Gröna Anna och Swedish grace

[gallery link="none" columns="1" size="full" ids="61165"]

Under 1900-talets första decennier slår några av de allra mest kända Rörstrandsserviserna igenom, till exempel Gröna Anna och Ostindia. Louise Adelborg skapar Nationalservisen, senare omdöpt till Swedish grace.

Kring 1930 börjar funkisen få genomslag. Med den nye VD:n, Fredrik Wehtje, inleds Rörstrands storhetstid. Under de följande decennierna satsar han på att anställa formgivare som Gunnar Nylund, Carl-Harry Stålhane, Hertha Bengtson och så småningom Marianne Westman. Nu skapas klassiker som Hertha Bengtsons Blå eld och Koka blå, och Marianne Westmans färgglada Mon amie, Picknick och My garden.

[adSpace placement="auto"]

Rörstrand i kungliga sammanhang

Lagom till kungabröllopet 1976 skapas den storblommiga bröllopsservisen Sylvia, av Sylvia Leuchovius. 1991 får formgivaren Karin Björquist uppdraget att skapa en servis till Nobeljubileet, som dukats upp till Nobelbanketten varje år sedan dess.

1990-talet blir utmanande för Rörstrand. Konkurrensen från billigare porslin producerat utomlands gör att lönsamheten minskar. När Rörstrand till slut lägger ner sin tillverkning i Lidköping 2005 är det en anpassning till den rådande tidens förutsättningar, och slutet på en era av svensk konstindustri. Visst finns det olyckskorpar som menar att detta också kommer att bli slutet för Rörstrand. Men – produktionen flyttar utomlands och porslinet tillverkas nu, med samma höga kvalitetskrav som tidigare, i Indonesien, Thailand, Ungern och Bangladesh.

Ostindia Floris

Och Rörstrand fortsätter satsa på god formgivning, i takt med tiden. När Ostindia – utsedd till århundradets servis av svenska folket – fyllde 80 år firades det med uppskattade Ostindia Floris av Caroline Slotte.

Och för bara två år sedan gjorde Rörstrand sin största designsatsning på många år: servisen Inwhite & Inblue av svenska designstjärnan Monica Förster. Servisen finns i två versioner, en vit och en blåmönstrad. Och på trendriktigt sätt skapades den med inspiration hämtad i Rörstrands arkiv. I dekoren anas Blå eld och Koka blå.

– Även om servisen skulle relatera till Rörstrands historia skulle den ju också andas mitt eget formspråk, förklarade formgivaren Monica Förster vid lanseringen.

Resultatet: Ännu en vacker Rörstrandsservis – anpassad till dagens sätt att äta och umgås.