Kristider får oss att längta efter det naturliga och enkla, och formgivarna blickar mot historien. Hantverket har fått välförtjänt högre status.

Sedan i höstas har jag fantiserat kring vad jag skulle kunna äta på vintern när jag flyttat ut till mitt torp och var självförsörjande. Pappa höll på att plocka äpplen från träden och slog in dem i tidningspapper, så att de kunde ligga i en låda i jordkällaren och vara ätbara ända fram till våren. Det var viktigt att de inte var stötta, för då skulle de ruttna och dra de andra frukterna med sig i fördärvet.

Flera av mina annars ”köksskygga” vänner syltade, ­saftade och tog tillvara skogens och trädgårdens varor. Och jag tror inte att det beror på att vi kommit upp i en viss ålder. Det finns i dag en stark ”längtan till landet”-rörelse, även om den längtan i många fall bara tar sig rent estetiska uttryck. När ­tiderna är osäkra blir vi nostalgiska, vi vänder oss till historien och ser om vårt hus. Formgivare tycks se mer bakåt än framåt, eller kanske både-och samtidigt?

Gamla material får nya uttryck, och nya material får ­historiska kopplingar. Jag tänker på Karin Larssons gungstol. Det sägs att snickaren som fått i uppdrag att göra ­möbeln efter hennes ritning skämdes så mycket att han bar beställningsarbetet från sitt snickeri till Lilla Hyttnäs
i Sundborn i skydd av natten. För att inte byborna skulle se. Hon var så modern i sitt uttryck att snickaren tyckte gungstolen var ful. Nu ­tittar vi nostalgiskt på möbeln och ser Carl Larssons akvareller framför oss.

Och det är inte längre bara mormödrar som stickar, de italienska möbeljättarnas formgivare och design-skoleelever gör det också. Från Gervasoni till materialutforskande projekt under namnet Is this textiles?, där stolar fått helt nya uttryck. Företaget Vandra rugs handväver mattor på gammalt vis. Med tekniker som rosengång och gåsöga – och i över hundra färgval – kan det förflutna och den senaste färgtrenden mötas.

Nu ska det också vara såpskurade furugolv! Och skomakarlampor, trasmattor och grovt tillyxade möbler från ­snickarboden. I nya, exklusiva designvarianter förstås, men känslan av historia finns kvar. Pallen, och framför allt mjölkpallen är ett inneobjekt. Här finns fortfarande utrymme för hantverk eftersom momenten inte är så många, en sits och tre ben. Handarbetet kanske äntligen har fått den status det förtjänar. 

Från ovan:
1. Tom Dixons trebenta pall Offcut, www.tomdixon.net.
2. I gränslandet mellan konst och möbel, under projektnamnet Is this textiles?, stol av Soojin Kang.
3. Holländska Weltevree har gjort en stol med ben gjorda av yxskaft från svenska Gränsfors.
4. Ilse Crawfords nya pall har kopparfötter, från Studioilse/De la espada.
5. Klädföretaget Boomerang har tillsammans med Jens Fager gjort en ”hemkollektion”, här en trebent pall.
6. Simon Hasan visade sin ekpall med fina läderdetaljer, Cleft, under London design festival. Hantverk som är tänkt att kunna massproduceras.
7. ”Fyra ben är ett för mycket” sade formgivaren Staffan Holm, och gjorde sin mjölkpall. Denna
i ask har varit utställd i Milano och blivit prisad i brittiska Monocle magazine.