Foto: Petter Oftedal

Lennart Jirlow: "Mina tavlor är inte så idylliska som många tror"

Ett återkommande motiv i Lennart Jirlows målningar är den sista bistrogästen som ensam somnat över rödvinet. Den gästen har ofta drag av honom själv. Följ med hem till den folkkära målarens bohemiska ateljé i Paris.

Strålande sol och fulla kaféterrasser på rue de la Pompe i Paris 16:e arrondissement. Vi går in genom en röd port och ut på en liten skuggig, grön gård. Här huserar Lennart Jirlow i en paviljong som en gång inrymde kockskolan Cordon Bleu. ”Före andra världskriget stod det kockar och lagade mat i det här rummet!” Sedan Lennart flyttade in för 27 år sedan har han bara gjort en liten ombyggnad för att få in mer ljus. Han målar bara i dagsljus – i elljus får färgerna fel nyanser.

– Ljuset är en av anledningarna till att jag blivit fast i Frankrike. Den nordiska vintern med mörker vid tretiden gör det svårt att hålla målningen igång, här kan jag måla fram till klockan sex.

Målarverkstan med tuber, penslar och stafflier är första anhalten när man kliver in från gården. Sedan öppnar sig baren–köket–matsalen–vardagsrummet, varifrån en trappa leder upp till övre etagets läktare och sovrum med kajutafönster. Det skulle kunna vara en italiensk operakuliss: Nere på gården står Cavaradossi med sitt staffli, uppe på balkongen sjunger Tosca en aria.

Men just nu är det lite stökigt, med litografier och ramar i meterhöga travar. Stora oljemålningar väntar på transport till Galerie Flora J på avenue Matignon, där retrospektiven Tavlor för ett museum öppnar i dagarna. Verken kommer i sinom tid att hänga på ett permanent Jirlowmuseum i nordvästra Skåne.

Hur stor kan ateljén vara? Lennart vet inte. Han är sig lik. Trettio år äldre bara. Men det är Petter, fotografen, och jag också. Första gången vi träffade Lennart var 1981 när han ställde ut på Galerie René Drouet i Paris. Efteråt var det en härlig vernissagefest i Saint Germain. Anita Lindblom var där. Under åren som följde lärde vi känna honom som en unikt vänlig, nyfiken, generös person. ”Men han står aldrig stilla”, säger Petter som plåtat Jirlow många gånger genom åren.

– På lördagar är det svårt att få bord, jag tycker att vi äter lunch först, säger Lennart.

Det ligger ingen motsättning i att Sveriges kanske mest folkkära konstnär, älskad för sina färgglada, idylliska motiv, är en rastlös själ. Och melankoliker. Och lite blyg. De som retar sig på idyllen i hans målningar och finner dem väl söta och otidsenliga, ser inte att idyllen ofta är skenbar. Ett återkommande motiv är den sista restauranggästen som ensam somnat över rödvinet, omedveten om att personalen ställt stolarna på borden och börjat sopa. Den gästen har ofta drag av Lennart själv. Att måla är ett ensamt jobb.

– Jag lever ganska isolerat, jag håller på med mina grejer. Ibland går jag ut ensam på lunchen och äter, men sällan på kvällen. Ibland kommer det folk från Stockholm som vill att jag ska ta dem till mina bistroer, men de blir ofta besvikna. Kocken är sjuk, det är dragigt och det ser inte alls ut som på tavlorna.

Vi går till Lennarts kvartersbrasseri, Le Stella, som han målat matsedeln till. En elegant, gammaldags krog som serverar traditionell husmanskost. I en rulle under armen har han några utställningsaffischer som ägaren vill sätta upp. Annars är tiden förbi då Paris bistroer tapetserades med konstaffischer. La Coupole i Montparnasse till exempel, en gång hans stamställe, brukade ha massor av Jirlow på väggarna. Inte nu längre.

– Jag minns en gubbe som var så tjock att han fick sitta på två stolar på La Coupole, han var en riktig livsnjutare. I dag tänker parisarna på att hålla figuren.

Under promenaden till Stella bjuds vi på lite lokalhistoria. ”Här kan vänsterprasslande par fortfarande hyra rum per timme”, berättar Lennart när vi passerar ett villaliknande hotell. När vi går förbi en 20-talsbyggnad: ”Här hade tyskarna tortyrkammare under andra världskriget.” Framför en elegant herrklädesaffär: ”Här finns aldrig några kunder, går man in och frågar efter en skjorta säger de genast att de inte har storleken.”

På brasseriet hinner vi knappt sätta oss innan kyparen kommer springande med champagne, monsieur Jirlow får alltid champagne på Stella. I dag är personalen extra glad eftersom franska rugbylaget just tagit sig till final i rugby-VM.

Vi äter ägg med majonnäs, ankpastej, haricots verts med parmesan och lammstek.



Lagar du mat själv?

– Jag hade en gryta under min ungkarlstid som slog bra, med oxkött, lök, majs, paprika och pepparrot för att ta ner sötman 
i majsen. Kombinationen blev fin, folk åt upp allt. Det händer att jag gör den fortfarande.

– Men Flavia gillar inte att allt är så matcentrerat kring mig, hon lagar mycket ekologiskt och tycker att matpratet går till överdrift.

Flavia är Lennarts fru. De träffades på en Toulouse-Lautrec-utställning på Nationalmuseum i Stockholm 1967.

– Hon hade en tomatröd basker på sig, det tyckte jag var dekorativt.

Foto: Petter Oftedal

Lennart är svag för understatements, elva år yngre Flavia Nanni var och är en skönhet. Våren 1969 gifte de sig i Paris. Då var Lennart redan ett namn. Hur började alltihop? ”Jag föddes den 24 april 1936 i Oxens tecken, samma datum som Torbjörn Fälldin, clownen Charlie Rivel, Barbra Streisand och Shakespeare.” Typiskt Lennart-svar.

Han växte upp i Stockholm, ingen konstnär i familjen, pappa var byggnadsingenjör. Farfar, som jobbade i sjöfarten, tog namnet Jirlow – efter ’gir’ och ’lov’– innan bytet hette han Andersson. Av Lennarts tre bröder lever bara lillebror Krister i dag.

Men hur blev du målare?

– Mina föräldrar såg att mina betyg inte räckte till för att bli ingenjör eller läkare, så jag sökte in på Konstfack. Jag tror att det är tillfälligheter som avgör vad man blir. Hade jag fått jobb hos Ingmar Bergman som springpojke hade jag kanske varit filmare.

I själva verket sålde han sin första målning som nioåring. Han hade hittat sin mammas färglåda och köpt pannåer för veckopengen. 16 år gammal började han på Konstfack, yngst det året. Två år senare liftade han ut i Europa, via Holland till Sydfrankrike.

– Från Nice tog jag tåget till Neapel och sedan till Florens. Där blev jag kär i italienska Marzia och gick på Konstakademin i fyra år. Var fjortonde dag skickade pappa 200 kronor, som gick åt första dagen till skulder. Men jag hade en elev vars pappa hade speceriaffär, så han försåg mig med pasta och vin. En annan elev var bartender. Jag bodde i en vindskupa, på den tiden var det billigt och lätt att leva.

Lennarts konststudier stärkte honom i hans stil, den som strängt taget hängt med sedan första början. ”Men det var jobbigt de första åren, en lång uppförsbacke.” 22 år gammal hade han sin första utställning i Stockholm, av 40–50 verk såldes hälften. En konstmecenat i Halmstad lät Lennart låna en bostad i Sydfrankrike. Vid 28 köpte han ett eget byhus i Roquebrune-sur-Argens för pengar han lånat av en flickväns släkting. 1965 debuterade han i Paris, Saint Germain.

Foto: Petter Oftedal

– På den tiden fanns det billigt nattflyg så jag kom till Paris mitt i natten och blev tvungen att väcka hotellmadamen, som öppnade i nattlinne och såg sur ut. Nästa morgon när jag kom ut på gatan satt min affisch uppe överallt, bredvid Maurice Utrillos. Det var Utrillo och jag.

Expressens korrespondent gjorde ett helt uppslag i tidningen på Lennart, och karriären tog fart. De franska bistroerna, vinkällarna, gatubilderna och prunkande trädgårdarna var redan självklara motiv. I samma veva skaffade han sin första ateljé i Paris.

– Paris var annorlunda då. Folk gick inte omkring med mobiltelefoner, affärerna var öppna till midnatt, det fanns små familjebistroer överallt där man fick en hel meny, inklusive en halvliter vin och bröd, för en svensk tia. Ja, billigare också.

”Nostalgiker” och ”gammalmodig” är inga skällsord för Lennart. När han i yngre år ställde ut på ett galleri i Stockholm kom en dam fram till honom och frågade: ”Den där Jirlow, lever han?”

1969 och 1972 föddes barnen, Catherine och Fredrik. De växte upp i Provence, men tillbringade alla somrar i Sverige. Fredrik är marknadsanalytiker, gift i Holland och har två barn. Catherine, utbildad astrolog, bor i Stockholm och fick nyligen en dotter. Av barnen är det Catherine som är mest ”lagd för att rita”.

– Att måla har med tålamod att göra. Det är en fråga om att hålla ut när man möter svårigheter och ta sig över dem. Alla har inte tid och råd med det.

Tillbaka i ateljén urskiljer sig platser och årtal ur väggarnas affischkaos. Nice, Höganäs, Lyon, Sofiero, Chicago, Genève, Visby, New York … Hur många utställningar under 50 år? Lennart vet inte. Inramade foton av kända ansikten framträder: Povel Ramel, Karl Gerhard, Kar de Mumma, stjärnkocken Paul Bocuse, Carl-Gustaf Lindstedt, kungen och Silvia, alla med handskrivna hälsningar.

Bredvid kungen hänger beviset på att Lennart dubbats till Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres. År 2000 fick han utmärkelsen ur den franska kulturministerns hand, för sina insatser för fransk kultur i världen.

Hur många har, som han, hyllat Charles Trenets Douce France? Hur många har målat Paul Bocuse matsedel, affischer till världens mest prestigefyllda kocktävling Bocuse d’Or eller etiketterna till Beaujolais Nouveau?

Chevaliermedaljen får han bara bära till högtidskostym, men det lilla gröna märket på kavajslaget hänger med vid varje klädbyte.

– Har jag berättat om när jag missade kungen och drottningen? Jag ställde ut i Paris i mitten av 70-talet och hade gått för att ta en kaffe. När jag kom tillbaka till galleriet hade ett ungt par varit där och förhört sig om priserna. Allt var slutsålt, så galleristen sa att de kunde sätta upp sig på en kölista. Herren i deras sällskap lämnade ett visitkort och det var Jan Mårtenson, chef för kungens kansli.

Sedan dess har Lennart tagit igen skadan, kronprinsessan har till och med besökt ateljén på rue de la Pompe. Kanske bjöd han då på en kupa champagne eller ett glas Réserve Lennart Jirlow vid sin autentiska bar från La Belle époque. Säkert var vaserna precis som i dag fulla med rosor, och säkert hängde hattsamlingen på räcket till övervåningen.

Foto: Petter Oftedal

Inredning är inte Lennarts huvudintresse. Soffan där han skissar sina nakenmodeller har hängt med länge, liksom långbordet med provensalsk duk, köksbordet med marmorskiva, jugendfruktskålen och minneslappen på väggen med frekvenserna för radiostationer och numret till taxi. Här finns en liten platt-tv, men ingen dator (internetbank och liknande tar Flavia hand om i hemmet i Provence). Kontakten med yttervärlden upprätthålls via fasta telefonnätet och snigelpost.

Är Lennart Jirlows Paris bara en svunnen dröm? Inte då. Man behöver inte ha jirlowska ögon för att se vitklädda kypare med svarta förkläden och runda ansikten på bistroerna, eller herrar med hatt och spatserkäpp. Men tavlornas frodiga tanter med blommiga klänningar och hatt finns inte längre. 
I dag är de smala, elegant diskreta och går på platta eller skyhöga skor.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av Sköna hem + grå pläd och två ljuslyktor. Köp nu!