När förra seklet var ungt

I vår 20- och 30-talsinredning handskas vi med gamla föremål med karaktär. Möblerna är nytillverkade i samma stil. Både möbler och föremål har starka uttryck som bäst kommer till sin rätt utan för mycket konkurrens. Den klassiska artdeco-färgskalan går i rött, svart och blått. Den mjukt vågmönstrade tapeten i svart och silver fångar upp dekorationsföremålens blanka ytor. Idag blandar vi gärna in olika metaller och får en glamorös känsla.  

Skulptur från Wien

Österrikiske konstnären Karl Hagenauer (1898–1956) skapade under flera decennier en mängd objekt i mässing, silver, brons, koppar, elfenben m m. Han började efter arkitekt­studier i Wien att arbeta i pappans guldsmedsverkstad och ateljé. Till en början starkt influerad av Josef Hoffman vid ­Wiener Werkstätte utvecklade han med tiden sin egen stil. I dag är det främst objekten från 30-talet som förekommer på auktioner. Efter faderns död 1928 tog han över och utvecklade firman, och ­även yngre brodern Franz Hagenauer har gjort ­arbeten i samma anda för familjeföretaget. Se den avantgardistiska kandelabern och tennisspelaren på vår stora bild.       

 Av: Dan Gordan

Aaltos accessoarer

Alvar Aalto, 1898–1976, finländsk arkitekt, stadsplanerare och formgivare som fick sitt internationella genombrott 1932 med arkitekturen till sanatoriet i Pemar utanför Åbo. Han hyllade teknologiska framsteg, men ansåg att de bara var nyttiga när de underlättade vardagstillvaron. Han betecknade sina möbler, armaturer, textilier och glas som ”arkitektoniska accessoarer” och sa att ”design är ett mysterium som inte kan definieras, men som skänker människor glädje”. Tillsammans med hustrun Aino Aalto experimenterade han fram böjträtekniker för att kunna forma träet till sina möbler. 1935 bildar de båda företaget Artek, genom ­vilket de säljer sina föremål till allmänheten. Artek finns 

 i dag på Esplanaden 

 i Helsingfors, med många av Aaltos möbler i pro­duktion. 

   

Av: Lis Landmark

Nouveau, deco & funkis

Sekelskiftet 1900: Jugend – i Frankrike kallad art nouveau och i Spanien modernismo – uppstod vid sekelskiftet 1900, då idéer fördes fram om att en ­estetisk miljö var värdefull för samhället. 

 Ordet är hämtat från den tyska kulturtidskriften DieJugend, som betyder ungdomen; ett adekvat namn på en stil som ville bryta helt med de gamla ­klassiska idealen. I Wien och i Glasgow var sekelskiftesstilen mer stram och geometrisk, och präglad av, respektive, giganterna Josef Hoffmann och Rennie Mackintosh. I Bryssel och Paris var det i stället naturens organiska former och växtslingor ­som dominerade. Dessa former lämpade sig väl att gjuta i metall, men även skulptera i trä och sten. Exempel från denna tid är Antoni Gaudìs byggnader i Barcelona, Dramaten i Stockholm och konstverk av Gustav Klimt och Henri Toulouse-Lautrec.

 Mitten av 20-talet: Art deco föddes 1925; begreppet myntades vid utställningen Exposition international des arts décoratifs et industriels modernes samma år i Paris, och är en förkortning av franska uttrycket art décoratif – dekorativ konst. Art decon är besläktad med den äldre stilen jugend/art nouveau. Skillnaden är att art decon är mer stadspräglad och färgstarkare än den mjukare, sirligt växtdekorerade art nouveaun. 

 I Sverige tolkades art decon på ett annat sätt, med mer klassicistiska inslag, och kallades i stället nyklassicism, 1920-talsklassicism eller Swedish grace. Ett exempel på inredning med inslag av art deco är Gyllene salen 

 i Stockholms stadshus, med Einar Forseths guldmosaik. 

 30-talet: Funktionalismen, funkisen, börjar ta form i mitten av 20-talet och slår igenom stort på 30-talet bland arkitekter och formgivare som vill arbeta i moderna ­material som stål, glas och betong. Stilen hade enligt ­journalisten och författaren Elin Wägner en, ”saklig, snirkelfri enkelhet”. Funktionalismen hämtade sin inspiration ur industrin. Odekorerade, geometriskt enkla grundformer och släta ytor är kännetecknen. Bruksföremålen skulle vara anonyma tjänare, och funktionen ständigt stå i centrum.        

 Av: Lis Landmark