1700-talet blev Christopher O´Regans fasta punkt
Följ med hem till författaren och damernas tv-älskling Christopher O´Regan i Gamla stan.
Familjen Stutén, handlare inom nålar, knappar och siden, flyttade 1772 in på Ankargränd i Gamla stan och blev grannar med Slottet. En av deras kunder var kung Gustaf III. I dag bor författaren och 1700-talskännaren Christopher O’Regan i samma bostad. En hyrestrea på 65 kvm där historiens vingslag slår extra intensivt. Bakugnen innanför entrén tillkom på 1700-talet, men köket där den står tillhör den del av huset som byggdes på medeltiden.
– Hisnande, eller hur? En 1700-talsbyrå som flyttats hit och dit är inte samma sak. I denna lägenhet har människor levt sina liv i hundratals år!
Christophers kängor står prydligt på rad nedanför bakugnen. På en galge hänger en babykofta i gul ull, stickad av hans mamma. Den var Christopher klädd i när han bars hem från Södersjukhusets BB 1971. Fyra år senare skildes föräldrarna, och han fick börja pendla mellan mamma
i söderförorten Kärrtorp och pappa ännu längre söderut, i Hallunda.
Mamma var hemsamarit, hade ett brinnande historieintresse och satte sonen i gosskör. Pappa var fönsterputsare, bodde i höghus och hade en lian fastsurrad i innertaket.
– Jag åkte mellan två världar. Jag vet att mitt 1700-talsintresse fanns redan när jag var sju år, det blev en sorts fast punkt i en flackande tillvaro.
Fönstret ut mot Ankargränd står på glänt.
I Gamla stan lutar husfasaderna mot varandra. Vaktparaden och kyrkklockorna i Storkyrkan hörs på avstånd och en guidad tur på tyska passerar genom gränden.
I början av 90-talet handlade Christopher en del antikviteter, innan priserna sköt i höjden.
– Då kunde man gå in på Lilla Bukowskis och hitta två stolar från Gustaf III:s tid för 1 500 kronor. I dag är det andra tider. Jag har gjort mig av med mycket, det blev för bökigt. Jag levde med sakerna på ett sätt som de inte var avsedda för. Jag hade till exempel en vacker gustaviansk soffa som jag och dåvarande flickvännen låg och myste och drack te i. Soffan knarrade och det lossnade saker i den! Den var ju avsedd att sitta elegant
i. Men i dag ångrar jag bittert att jag sålde den.
En och annan gustaviansk möbel finns dock kvar, vid sidan om platt-tv och stereo. Sängen från 1790-talet köpte han i Uppsala för 5 000 kronor. Och nattduksbordet, byggt av förgyllda trädetaljer från det gustavianska operahuset, kan till och med ha varit vittne till mord – det var ju där Gustaf III sköts under maskeradbalen 1792.
Efter 25 års forskning i arkiv och privata samlingar, brinner Christopher fortfarande för att berätta om Gustaf III:s Stockholm. Han har skrivit fyra böcker på temat, charmat tv-publiken med sitt berättande i bland annat Go’kväll, och sedan tonåren lett stadsvandringar i Gamla stan.
Självklart var det här han skulle bo. Från lägenheten är det ett stenkast till Slottsarkivet, där hovets räkenskaper från åren 1500–1950 finns samlade.
– Slottsarkivet är en fantastisk skatt och det är öppet för alla som är intresserade. Här finns inga berättande texter, men kom ihåg att bakom siffror och räkenskaper finns alltid en historia!
Han slår upp en av bokklossarna. Där står vad Gustaf III åt till frukost den olycksaliga dagen 16 mars 1792: ”Franska bröd, färskt osaltat smör, två skålpund kalvkött, ett glas fint rött vin.”
– Den informationen gjuter ju liv i hans person, eller hur?
Av samma bok framgår vad kungen kunde äta till middag en vanlig dag: Kalvkotletter, makaroner med parmesanost, korvsallad och oliver.
Själv skulle Christopher ge vad som helst för att få vandra omkring i 1700-talets Stockholm. Troligen skulle han i så fall inte väcka någon större uppmärksamhet, då han är lika bra på att konversera damer på kungliga bjudningar, iklädd frack och stärkskjorta – som att ta en ”bira” på Gröne jägaren med sin Bajenhalsduk runt halsen.
– Jag älskar att gå på bandy på Zinkensdamm. Det är en härlig stämning, folk kommer med sina termosar, där känner jag mig helt hemma. Och så slipper man våld och hatramsor på läktaren.
Christophers arbete är ensamt, ibland saknar han arbetskamrater, men det råder han bot på genom att äta frukost på Lisas café och hembageri på Skånegatan på Söder. Ägarinnan bakar allt själv, från sockerkakor till pajer.
– Här träffas människor med olika kulturell och social bakgrund, ”Lisas” är ett andra hem för mig. Ibland har jag suttit här och gråtit en skvätt över en förlorad kärlek. Här finns alltid någon att prata med. När man är frilans är det jätteviktigt.
Efter tio år i Gamla stan, med dess invånare och tillhåll, är det Christophers hemmaplan. Men han rör ofta på sig, för en promenad längs Årstaviken, ett glas vitt på Östermalm eller en stunds begrundan vid Slussen.
– Både för utsiktens skull och för att Slussens dagar är räknade. Jag är kritisk till ombyggnaden, liksom till hur bostadsmarknaden i innerstan har utvecklats. Låginkomsttagarna körs sakta bort, och bara de lyckade och välbeställda blir kvar. Det är förödande för en stadssjäl!
År 1795 hade Stockholm 95 000 invånare. Hundra år senare var de
100 000 – bara på Söder.
– Det mesta var privatägt och man kunde hyra bostad halvårsvis. Men på den tiden hade de inte så många pinaler så det var lättare att flytta ofta. Det sätt vi konsumerar på och proppar våra vinds- och källarförråd fulla, existerade inte då.
Hur har du det själv i förråden?
– De är proppfulla!
Vad skulle en 1700-talsperson som kom in i ett hem 2011 reagera mest på?
– Ljuset och värmen, skulle jag tro. Jag har själv elelement, och försöker jag snåla på vintern märker jag hur snabbt det blir utkylt. Jag läste i en dagbok från 1700-talet att det första man såg när man vaknade på morgonen var den vita röken som slog ut ur munnen. Tänk dig att vakna i iskyla och gå upp och sätta på kaffet! Själv måste jag ha duntofflor för golvdraget, och här behövs ingen vinkyl, det är bara att sätta ner flaskan på golvet. Nu när fotografen slår på sina lampor ser jag också hur mörkt det är härinne egentligen.
Det historiska perspektivet, insikten om att bara vara en liten länk i kedjan, fascinerar honom. En annan sak han gärna diskuterar är könsroller. I vissa avseenden stod kvinnor och män varandra närmare för 250 år sedan, menar han.
– På 1700-talet kunde en man gråta och prata om känslor, utan att betraktas som kvinnlig eller homosexuell. I dag är många män rädda för att visa känslor. Det är alfahannarna som betraktas som hjältar, på film, i popvärlden och i näringslivet. Kanske har det, trots jämställdhetspolitiken, fört könen längre bort från varandra.
Han har just fyllt 40, en existentiell utmaning.
– Jag har alltid varit mån om min frihet tidigare, men den biologiska klockan tickar och nu skulle jag gärna vilja ha barn och bilda familj. Och så funderar jag på att ge mig själv ett körkort
i 40-årspresent.
Vad skriver du på nu?
– I vinter skriver jag en ny bok om händelserna efter Gustaf III:s död. Min ambition är att förmedla en känsla, och det finns så mycket fördomar om 1700-talsmänniskan, som att de inte hade några tänder eller att pottorna tömdes från fönstren. Vi ska inte förhäva oss och tro att allt har blivit bättre. Och det är aldrig för sent att lära av dem som var här före oss.
För din skull har vi skrivit Gustaf III med f i den här artikeln – men som kunglighet ska han väl stavas Gustav efter sin död?
– Det är Språknämndens rekommendation, men Svenska akademien, Livrustkammaren, Lars Lönnroth, alla andra skriver med f. Om det hade varit jag som gift mig med kronprinsessan Victoria skulle jag enligt samma regel heta Kristoffer efter min död. Och vår nuvarande kung kommer heta Karl Gustav. Hur stiligt är det?
