Titta in i författaren Åsa Moberg Boijes spektakulära hus i Höganäs

"Så här skulle jag aldrig kunna bo", var det första författaren Åsa Moberg Boije sa när hon klev innanför tröskeln. Några veckor senare flyttade hon in och ihop med arkitekten som ritat det spektakulära huset.

En katamaran av betong, trä, plåt och glas. Åsa hade sett huset växa fram under sina promenader längs med stranden i skånska Gamla Lerberget. Hon hade undrat vem som kunde bygga sig ett så märkligt hus. En dag för fjorton år sedan fick hon reda på det. Väninnan som hon var på besök hos för att vila upp sig efter en tuff separation, skickade över henne till den nya grannen i ett ärende. Bror Boije öppnade.

Rheinzink på taket, Sto-puts och cederträ, och plåt på fasaden. Alla däck är av bangkirai, det grånar lika snyggt som teak och kräver ingen ytbehandling. Täta avenbokshäckar och plank skyddar mot insyn. Foto: ©Annie Anderberg

– Jag hade inte en tanke på att göra ett gott intryck, jag tänkte inte på Bror som ”den där människan är nog intressant” utan det var mera huset... hur kunde nå­gon bo så? Han kände igen mig, bland annat från matkön på Konstfack 1966 där han sett mig tillsammans med den som sedan blev hans fru. Jag var då 18 år och hade börjat på Konstfacks textillinje för att bli textilkonstnär. Jag hoppade snabbt av, skolor har aldrig varit något för mig, men Bror blev färdig möbel­formgivare och inredningsarkitekt.

– Bror hade varit gift med min studie­kamrat i trettio år och bott på Lidingö, där jag växte upp. Nu var han skild och hade byggt sitt drömhus i Gamla Ler­berget. Konstigt att vi skulle ses här!

Matsal och sällskapsdel ligger en halvtrappa upp från vardagsrummet och har utsikt över Öresund. Danmark skymtar i horisonten. Alla möbler är ritade av Bror Boije. Så även den röda mattan, handtuftad av Elisabeth och Rolf Brenner och med en ritning av huset som motiv. Foto: ©Annie Anderberg

Gamla Lerberget är ett fiskeläge strax söder om Höganäs i nordvästra Skåne. En sagolikt vacker bygd med åk­rar, strandängar, bokskogar och klippor som störtar brant i havet från Kullaberg. Efter skilsmässan hittade han efter mycket sökande den här tomten vid Öre­sund. 2002 låg hans första egenritade hus klart på ritbordet. Det tog drygt två år att färdigställa med sin intrikata plan­lösning: halvtrappor, loft, lanterniner, kabysser, bryggor och däck. I ena sidoskeppet entré, vardagsrum/matsal och spa. I det andra, sovrum, våt­rum, arbetsrum och gästkabyss. I mittskeppet kök, atriumgård och terrasser. Interiört är allt trä oljad teak. Här finns tre öppna spisar, varav en möter redan i hallen. Sex rum, 170 kvm, plus förråd och garage.

Bror Boijes formgivning möter redan i hallen: Skåpet är endast tillverkat i några få exemplar. Foto: ©Annie Anderberg

Huset ligger högt på ”Lerberget” ovanför stranden och är konstruerat så att man ser havet från alla rum; utanför fönstren på långsidan mot land står höga speglar, förklädda till luckor på baksidan, som fixar havsutsikt till och med från tvättstugan. När Åsa 2003 ringde på Brors dörr kunde man fortfarande se in på tomten. I dag skyddar avenbokshäck och plank mot nyfikna blickar.

– Bror bjöd mig att kliva in i vardags­rummet och det första jag sa var: ”Så här skulle jag aldrig kunna bo!” Det var så bedövande välstädat och elegant! Sedan satte jag mig i en röd fåtölj och började gråta. Jag var så under isen att jag grät bara någon tittade på mig, och inte blev det bättre när han lutade sig över bordet och tog mina händer. Några veckor senare hade jag flyttat in. Jag fattade nog inte riktigt hur fort det gick.

Alla däck är av bangkirai, som grånar lika snyggt som teak. Foto: ©Annie Anderberg

Efter tre månader förlovade de sig. Och sommaren 2004 var de gifta. Det för­sta egna bröllopet Åsa varit på. Sina tidi­gare män, fotografen och psykoterapeuten Tor­Ivan Odulf och fotografen Adam In­czèdy-Gombos, var hon aldrig gift med.

– Jag hade ett översättningsprojekt att göra klart med min ex­sambo Adam, så det var en jobbig period för alla inblan­dade. Det finns inga lyckliga skilsmäs­sor. Bror har dessutom två söner, men när vi träffades var han nog inte lika akut sårig som jag. Men sårig var han. Och det berodde inte bara på ett års kniviga byggproblem och fördubblade kostnader. När Bror visar Sköna hem runt i sitt ofta foto­graferade hem berättar han om känslan när sista spiken var islagen. – Jag stod här i mitt första egna hus men kände ingen glädje, jag kände mig bara sorgsen, ensam, tom. Det är tufft att bli lämnad efter trettio års äktenskap. Så det var en fruktansvärd tur att Åsa knackade på dörren.

Bror Boije blev färdig med sitt egenritade drömhus 2003, men något fattades. Och så kom Åsa och ringde på, och blev fru Moberg Boije. Foto: ©Annie Anderberg

Åsas sorg berodde till stor del på att hon ett år tidigare tvingats bryta med Adam Inczèdy-­Gombos. Adam lider av bipolär sjukdom och efter att i tolv år förgäves ha vädjat till psykvården om stöd, orkade hon inte längre: Ge upp el­ler gå under. I uppmärksammade Adams bok be­rättar Åsa och Adam om livet med bipo­lär sjukdom. Deras relation började med översättningen av Simone de Beauvoirs Mandarinerna. Adam talar lika utsökt franska som Åsa skriver svenska. 2002, när de separerade, hade de just nyöver­satt Simone de Beauvoirs Det andra könet.

– Egentligen var det inte Adam som var problemet, han är fantastisk. Det var den usla, allmänna psykvården.

Före Adam levde Åsa i tjugofyra år med Tor­Ivan Odulf. Hon var 17 år när hon till föräldrarnas förtvivlan hoppade av gymnasiet och flyttade ihop med den dubbelt så gamle Tor­Ivan i en kultur­stuga på Söder. På den tiden sydde Åsa mer än hon skrev, men hon ville gärna ”få tycka” om det hon upprördes över i samhället, som gubbvälde, sexism och miljöförstöring. 20 år gammal blev hon krönikör på Aftonbladet, ett ”förhållande” som va­rade tills LO-­ägda Aftonbladet tolv år senare förbjöd henne att skriva om kärn­kraft. Vid det laget hade hon flytt stor­stan med Tor­Ivan. 1980 köpte de Lekhol­men i nordvästra Dalarna, en liten ö i en sjö mitt ute i storskogen. I åtta år vara­de idyllen.

Åsas finkontor högst upp under taket i vardagsrummet nås via stege som hissas ner med en lina. Många av hennes målningar pryder väggarna, här syns även ett porträtt i olja av Åsas pappa, målat av Vera Nordin, en mask av Henrik Allert, verk i lera av Thomas Frisk och en kinesisk målning köpt i danska Gilleleje. Foto: ©Annie Anderberg

En morgon när Åsa åkte för att hämta Tor­Ivan på stationen i Mora klev han inte av tåget. Han hade avlidit under natten i sin lya i Stockholm, 58 år gam­mal. Orsaken kunde aldrig fastställas. Åsa var 41 år och ensam med två schäfer­hundar. Några barn hade det inte blivit. Vem var hon nu, utan Tor­Ivan som hon låtit dominera sitt liv i så många år? Den frågan och många andra ger hon svar på i sin nya memoarbok Livet, som kom i samband med hennes 70­-års­ dag i höstas. Här berättar hon på mo­bergskt klarspråk om vägen från tonårs­revolten – hon föraktade allt som hennes mamma värdesatte; musik, litteratur, tra­ditioner – till stridbar feminist och debat­tör. Om männen i sitt liv. Om barnlöshe­ten, vännerna, åldrandet, skogen och tim­merstugorna.

Lika vackert i storm och dimma som i sol, intygar Åsa om Kullabergshalvön. Ett paradis för den som vill spana efter tumlare och pilgrimsfalk, dyka eller bergsklättra. Men det gäller att se upp för stupen! Foto: ©Annie Anderberg

Åsa är helt ointresserad av inredning, hävdar hon, men sina hus har hon äls­kat. Och ön Lekholmen har hon kvar.

– Bror och jag åker upp ibland när isen har gått upp. Lyckligtvis är Bror också väldigt förtjust i ön, för den är svår att sälja, ingen vill bo sådär oländigt till. På Lekholmen hittade Bror Åsas tav­lor i ett skåp, de som Tor­Ivan fått henne att måla på 80­-talet medan han skrev på sin stora roman. Åsa hade inte rört en pensel efter Tor­Ivans död 1988, men när Bror såg de färggranna, expressiva dukarna ville han ta med dem till Ler­berget. Så det är Åsas konst som nu fyller vardagsrumsväggarna.

– Jag hade faktiskt en lyckad utställ­ning. Om jag fortsatt hade jag kanske blivit en så pass anständig målare att jag kunnat försörja mig på det.

Trädmålningen skildrar en dröm Åsa hade. Hon drömde att hon skulle måla en tavla med en skog, men då måste den först målas om i verkligheten. Foto: ©Annie Anderberg

Hur gick det att flytta från en liten stuga i skogen till en jättevilla vid havet?

– Bra. Havet är fantastiskt så länge jag slipper ge mig ut på det, det är tur att Bror har slutat segla. Jag börjar tro att jag kan anpassa mig till det mesta. Innan jag flyttade in här sa jag till Bror: Jag kom­mer aldrig att städa! Det behöver du inte, det gör jag, sa han. Nu har vi städhjälp och jag har själv börjat plocka undan ef­ter mig, men lite hårdraget är det Bror som gör allt här hemma, jag bara läser och skriver.

Åsa köper alla sina böcker i Höganäs bokhandel på Köpmansgatan, som lever kvar och frodas i Christoffer Palmers regi. Fantastiskt för en så liten stad! Dessutom är det en mötesplats där man kan dricka cappuccino. Det första som möter i ett ställ på disken är Åsas memoarbok Livet. Foto: ©Annie Anderberg

– Bror är praktisk och snabb, och jag är opraktisk och långsam. Så nu förstår jag hur det känns för en man som har tänkt hjälpa till med något, men får höra att det redan är gjort när han kommer till skott. Det är en jätteintressant erfarenhet. Om jag bara hade gått för egen maskin skulle jag inte göra något annat än att läsa och skriva.

Kändes det inte konstigt att flytta in i ett hem som var färdigpräglat?

– Inte alls. Jag bryr mig inte om hur ett hem ser ut så länge det inte är an­skrämligt fult. Strax efter att jag flyttat in frågade Bror om det var något jag ville ändra på. Det var ju väldigt beige och stramt här, så jag sa att en röd soffa framför tv:n vore fint. Och en vecka se­nare stod den där. Jag fick en chock, jag sa ”röd soffa” och han skaffade en!

Mellan mintgröna vaser av Pia Törnell står en turistkossa från Provence. ”Förr var det sådant jag bara inte hade, men jag tycker om den.” Foto: ©Annie Anderberg

Den röda soffan är en av Brors pro­totyper. I stort sett alla möbler i huset är signerade Bror Boije, dock saknas hans debutsuccé Junker från 1970, en fåtölj i safaristil producerad av Dux. Men hans storsäljande hyllserie Flexi för Horreds och skinnstolarna ur serien Lazy för Swedese finns här. Bror är still going strong i sin ateljé, precis som Åsa i sina två arbetsrum. Ett ”finkontor” med distraherande utsikt mot Danmark och ett vardagskontor där hon sitter mest.

– Formellt är jag pensionär. Men nu när jag inte måste jobba för försörjning­ens skull, skriver jag ännu mer. Det är mycket roligare nu.

Förr Höganäs saltglaseratfabrik, idag saluhall med mycket lokalproducerat, plus kafé, restaurang och butiker. Åsa älskar den charmigt ruffa miljön, men försöker motstå de dyraste läckerheterna. Foto: ©Annie Anderberg

Bror följer inte med ut på bygden till Åsas älsklingsställen, men innan vi skiljs åt säger han om Åsa, utan att hon hör: ”Åsa är den mest oegennyttiga person jag har träffat.” En stund senare när vi fikar på Höga­näs saluhall, säger Åsa nästan ordagrant samma sak om Bror. Fint, eller hur? Att två såriga, oegen­nyttiga personer kan mötas när de behöver varandra som mest.

Av Gisela Fridén Foto Annie Anderberg

Läs mer:

Kika in i Jade Jaggers ö-paradis – där det rustika möter discokulor

Mysigt till max hemma hos möbelfamiljen Englesson – kika in!

Kika in hemma hos tv-kocken Jessica Frej – här går allt i rosa

_________________________________________

20 hetaste trendfärgerna 2019!

Sköna hem by Caparol är en kollektion med unika, matta och stilsäkra nyanser.

SE ALLA HÄR!

Foto: Martin Cederblad

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 8 nr av Sköna hem - få 4 rödvinsglas från iittala. Läs mer!