Hemma hos Fredrik Strage: ”Efter elva år känns lägenheten fortfarande lite oinredd”
I lägenheten på Kungsholmen samsas numera bandtröjorna med leksaker och tuggummipop-prylar. Rockjournalistikens Prince of darkness, Fredrik Strage, pratar om barn, om livets alla soundtrack och om staden han älskar.
Det blir bingo direkt. På Nostalgipalatset på Sankt Eriksgatan i Stockholm, en stor lokal utan fönster fylld till brädden av vinylskivor, musikmerchandise och popkonst, finns SKIVAN.
Ja, eller en skiva i alla fall, den han inte redan har i samlingen med vinyl-plattor av Depeche Mode, och till det facila priset 1 200 kronor är det dessutom rena reafyndet. Musiken har följt journalisten, författaren och poddradioprofilen Fredrik Strage sedan barnsben hemma i Linköping.
Om uppväxten, föräldrarna och livet som pappa har man kunnat läsa finstämda, tänkvärda och framför allt riktigt, riktigt roliga krönikor i Dagens Nyheter under de senaste fjorton åren. Fredrik Strage är en mästare vid tangentbordet i mycket mer diversifierade ämnen än musik, även om där finns oceaner att hämta inspiration ur när kunskapen i ämnet är lika djup som Marianergraven. Men att flika in ett ord som ”folklig” får Fredrik Strage att stanna upp tvärt i steget – i de vita bootsen han köpt av Mazarine Street-trummisen Vejde Gustavsson är det ingen enkel manöver – och med genuin förvåning utbrista i ett karaktäristiskt ironiskt:
– Oj, wow! Jag vill ju tro det, självgod som jag är, men nej …
Även om han titt som tätt syns i både morgonsoffor och morgontidningar ter sig kändisfaktorn snarast som en bieffekt av att ha den fantastiska lyckan att få livnära sig på att skriva och göra program om det han älskar allra mest: musiken, popkulturen och människorna – som vi också får möta via Strages penna. Familjen, som ibland figurerar, består av frun, journalisten Linda Leopold, och barnen Bianca och Sebastian.
Du och Bianca delar några intressen?
– Hon kom hem förra året och sa ”pappa, jag hejar på AIK, de är coola”. Okej, tänkte jag, säger Bianca att något är coolt så litar jag på det. Så nu går vi på fotboll tillsammans. Jag begriper inget av spelet men det som händer på läktaren… jag har aldrig sett en sådan blandning av något så folkligt inkluderande och något så extremt. Pundarhuliganer och medelålders damer, bankirer och småknattar – alla samlas kring fotbollen och är där och hejar tillsammans, det är riktigt häftigt, säger Fredrik.
Och bandet Dolly Style?
– Ja det är vår grej, vi har åkt land och rike runt för att titta på dem. Första låten Hello hi var inte så speciell, lite väl dagisaktig, men sedan kom Cherry gum – och då började de låta mer som ett klassiskt popband. Det är det band jag sett näst flest gånger nu, ett tjugotal. Etta på den listan ligger det svenska syntbandet Kite från Tranås, som aldrig verkar slå igenom. Men det har blivit en grej, nästan som en sekt. Folk som ”fattar” Kite känner till musik, säger Fredrik Strage.
Sedan följer en utläggning om Pollys, Mollys och Hollys (de tre frontfigurerna i Dolly Style, reds anm) olika förehavanden, och en sak blir ganska klar medan vi som lyssnar skrattar
högt åt det absurda i att en av Sveriges främsta musikkritiker inte bara har gjort sin första tatuering till bandets ära utan även har sådan stenkoll på ett ämne så långt bort från det han sysslar med i sitt dagliga värv; i Fredrik Strages värld finns ingen gradering av kultur, allt har sin egen styrka. Och han slarvar inte med allmänbildningen. Gott så, eftersom den gett upphov till så många läsvärda texter genom åren. Boken 242 (en blinkning till bandet Front 242, reds anm) som i dagarna utkommer på Albert Bonniers förlag är en avancerad kryssning mellan ninjor, luftgitarrister, Oreokakor, zombie-romantik och gangsterrap, och även om poddradioprogrammen kretsar kring temat musik är det även där högt i tak för att ta ut svängarna.
Berätta om din podd där du intervjuar musiker, ni är hemma hos dig?
– Jag har inget kontor utan sitter alltid hemma och jobbar, och det kändes som en kul twist på poddformatet. Det är svårt att få folk att komma, en stor artist på turné har oftast väldigt lite tid över för sådant, så då krävs det att jag känner någon i produktionen som kan placera dem i en taxi hem till mig. Men vårt pianorum hemma är idealiskt att spela in radio i, många av artisterna sätter sig och spelar.
Hur reagerar de på att bli intervjuade i ett privathem?
– En del blir mer bekväma, artisten Father John Misty såpass att han tog med sig en flaska tequila – och vägrade att gå sedan. Det blev sent! Michael Stipe från REM hatar intervjuer, och jag har nog aldrig träffat en person som utstrålar så lite värme. Honom försökte jag mjuka upp genom att lägga fram sådant jag vet att han älskar, böcker om Andy Warhol och Patti Smith…
Är det ett bra trick?
– Ja, det gäller ju även när folk kommer över på middag. Då lägger man fram vissa tidningar och tar bort andra. I dag tog jag bort en bok om Olle Ljungström som kändes alldeles för förutsägbar för ett hemmahosreportage hos en musikjournalist i Stockholm.
Vad brukar du spana in hos andra?
– Man får inte bläddra i skivsamlingen, det är tabu, men att kolla bokryggar är helt okej. Men det har ju blivit svårt nu, i och med det nya digitala livet. Finns där riktiga skivor över huvud taget blir jag glad. Men det är kanske lite fascistiskt att döma folk efter vad de har hemma… säger Fredrik Strage, och girar snabbt om till:
– Men det är en ära att vara med i Sköna hem! Då fick jag en anledning att städa undan hemma. Just nu är det ganska snyggt, vi har till och med putsat fönstren. Jag fick nästan ont i huvudet av ljusinsläppet.
I elva år har lägenheten på Kungsholmen varit ”hemma”, och innerstan är rätt plats att bo på enligt Fredrik.
– Det finns en lite ängslig, stressad puls i Stockholm som inte finns någon annanstans. Det finaste man kan säga är ”Åh, det här känns lite som Brooklyn”. Folk anstränger sig verkligen för att hitta på event som gör att staden ska kännas som en metropol. Men när det gäller design är jag svennig, jag har ingen koll på vad som är coolt på riktigt. Min fru har mycket bättre smak än jag, men vi låter det hellre bero än tar något vi inte gillar. Därför känns lägenheten fortfarande lite oinredd, vi har stora vita väggytor hemma.
Livet i villa skulle hursom haverdefinitivt inte vara något för honom.
– Tänk om värmepannan går sönder? Jag kan byta en glödlampa, men that’s it. Alla säger att det är viktigt för barn att vara nära naturen men de är ju inga betande getter! Vi har nära till Kronobergsparken, det får räcka.
Ur Sköna hem nr 11 2018
Av: ANNA EKDAHL Foto: CHRISTIAN POHL
Läs mer:
Camilla Thulin: ”Ett klassiskt hem behöver man aldrig göra om”
Stjärnkrögaren Johan Jureskog öppnar sitt hem: ”Jag kör alltid ända in i kaklet”
Roy Fares – Mr Cake himself – öppnar dörren till sitt sekelskifteshem
