Hemma hos Sara Sommerfeld: ”Mitt hem är min älsklingsplats”
Skådespelerskan och manusförfattaren Sara Sommerfeld blev ”villa-redo” så fort hon klev in i sitt generösa Lidingöhus.
Här har hon gett sin dotter det drömrum hon själv önskade sig som barn.
Så fort Sara Sommerfeld steg innanför dörrarna på husvisningen på Lidingö visste hon att det här var familjens nya hem. Det gick som en varm ilning genom kroppen på henne, här skulle de bo! Familjen, som då bestod av Sara, maken Jonas och dottern Lea, bodde vid tillfället på Östermalm i Stockholm och trivdes egentligen alldeles ypperligt där. Tanken att flytta till villa var ny för henne, trots att hon är uppvuxen i hus just här på Lidingö.
I samma stund som jag blev gravid med vårt andra barn, kom känslan att NU vill jag bo i hus med trädgård
– Jag hade inte alls varit ”villa-redo”, älskade tvärtom att bo i stan med allting runt knuten, restauranger, butiker och kompisar. Men i samma stund som jag blev gravid med vårt andra barn, kom känslan att NU vill jag bo i hus med trädgård. Inte släpa på en tung dubbelvagn inne i city och behöva packa ihop oss för att gå till lekparken varje dag.
Huset, som är från 1917, är en gammal doktorsvilla och på hundra år är det endast tre familjer som har bott här. Här finns generösa ytor med plats för matsal, ”finsalong” och mer barnvänligt häng. Makarna har ett stort umgänge och älskar att bjuda in till middagar och fest.
– Vi föll båda två för husets sociala ytor och att det har en vänlig, harmonisk själ. Det känns som att de som bott här har varit lyckliga, säger Sara medan vi går uppför husets magnifika trappa till övervåningen.
Här ligger familjens sovrum vilka alla pryds av fantastiska tapeter, en detalj som Sara lagt ner mycket tid och kärlek på.
– Jag älskar tapeter och gick loss totalt här när vi flyttade in. Hade säkert 30 olika prover och tyger, alla från Laura Ashley. Särskilt tapeten som vi satt upp här i det övre vardagsrummet tycker jag väldigt mycket om. Den skulle egentligen bara varit i det rummet, men är så fin att den fick pryda även väggen längs med trappan.
Huset var i väldigt bra skick när Sara och Jonas köpte det, köket var till exempel nyrenoverat och modernt in i minsta detalj, så paret nöjde sig med en uppfräschning av ytskikten. I stället kunde Sara och Jonas fokusera på det roliga: inredningen.
Estetik är viktigt. Vi tycker båda om att hitta saker till hemmet, själv älskar jag särskilt att ropa in saker på auktion
– Estetik är viktigt. Vi tycker båda om att hitta saker till hemmet, själv älskar jag särskilt att ropa in saker på auktion. Kanske inte alltid till Jonas stora förtjusning, men oftast tycker jag det blir bra, berättar Sara leende och visar nöjt en turkos byrå i sovrummet och en rokokosekretär i vardagsrummet, båda inropade från Stockholms auktionsverk.
Dottern Leas rum har fått samma tapet som hon hade i sitt förra rum i lägenheten i stan, och sängen är Saras gamla flicksäng. Det är sådana detaljer som skapar trivsel och en ombonad känsla i huset.
– Leas rum är mitt drömrum som barn. Hon har exakt den inredning jag hade velat ha. Mitt rum på 70- och 80-talet gick i orange och brunt, men nu har jag äntligen fått gå loss med rosa och min drömtapet!
Familjen är min största skatt. Minnen gör mig lycklig och i köket har vi till exempel en tavla med menyer från våra favoritkrogar. Från första resan till New York till Teatergrillen och Daphnes på Östermalm, det är vår ”kärleks-memory-lane”
Sara är uppvuxen med fyra systrar. Båda föräldrarna var läkare, men Sara drogs tidigt mot ett liv på scenen. Först dansade hon balett, men när hon tillsammans med sin syster Maja Sommerfeld fick en roll i Marianne Ahrnes tv-serie Maskrosbarn tog skådespeleriet över. Fler roller följde, i såväl tv-serier som långfilmer, bland annat i Ingmar Bergmans och Bille Augusts Den goda viljan. Genombrottet som mer ”vuxen” skådespelerska kom i filmen Vingar av glas där Sara spelade huvudrollen som invandrarflickan Nazli, en roll som hon också Guldbaggenominerades för.
Vi har också sett henne som Tsatsikis mamma och i Göta Kanal. Extra värdefull uppmärksamhet fick hon för sitt arbete med dokumentärfilmen Min farmor och Förintelsen utifrån hennes egna polsk-judiska släkterfarenheter, för vilken hon belönades med stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen.
Sara arbetar fortfarande som skådespelare, men har vidareutbildat sig till manusförfattare och regissör. Under det senaste året har hon regisserat och producerat en dokumentärfilm för SVT K Special. Det strålar om Sara när hon berättar.
– Manusutbildningen var som en livsvändning för mig! Skådespeleriet har lärt mig en massa om dramaturgi och jag har läst och jobbat mycket med manusanalys, att nu själv få skriva är min dröm, det är som en nyförälskelse! Jag har pluggat filmregi och ett antal mästarklasser på Stockholms dramatiska högskola och nu sitter jag här och färdigställer min film När själen darrar, som jag regisserar och producerar. Den handlar om den unga syriska killen Adel som är utbildad ingenjör, men väljer att följa sin skådespelardröm. Efter endast ett år som nyanländ i Sverige antas Adel vid Teaterhögskolan i Göteborg som en av elva studenter bland tusentals sökande skandinaver. Det är en film om att följa sin dröm mot alla odds, berättar Sara.
Det är på ett sätt också hennes egen historia, uppfostrad av läkarföräldrar valde hon att gå sin egen väg och följa konstnärsdrömmen.
– Adels drivkraft och vilja påminner om min egen och för mig betyder det jättemycket att få vara kreativ igen, nu efter småbarnsåren. Jag älskar att kombinera skådespeleriet med att regissera och skriva egna manus. Just nu utvecklar jag även en tv-serie, en slags svensk Woody Allensk chickflick i åtta avsnitt.
Sara sitter ofta vid köksbordet hemma och jobbar med manus.
– Mitt hem är min älsklingsplats, här kan jag jobba och det är här jag återhämtar mig. Jag tycker om att vi fått till så många olika platser att vara på. För mig är det viktigt att både vi som bor här trivs men även de som kommer hit. Sedan är jag väldigt positivt överraskad över att min man visade sig vara så händig, det visste jag inte när vi bodde i lägenhet, haha!
Det är inte svårt att förstå Saras kärlek till sitt hem. Det känns att familjen har bott in sig i några år, här finns den harmoni som infinner sig när möbler och ting hittat sina rätta platser. Det är gott om tavlor, kuddar och mattor och det hela knyts ihop fint av en enhetlig färgskala.
– Blått är min favoritfärg, som jag gärna ”piggar” upp med orange.
Sara har en förkärlek för konst och gärna stora tavlor, som kräver sin yta.
– Jag älskar tavlorna över soffan, det är min barndomsvän Caroline Tamm som skapat konsten. Budskapet i de båda tavlorna kan man läsa antingen var och en för sig, då är det mörkt budskap, men om man sätter ihop dem, så som vi har tavlorna, handlar det om att våga följa sitt konstnärliga hjärta och inte låta andra trycka ner dina drömmar.
Utöver antikfynd och konst bidrar de många familjefotografierna till att skapa en personlig känsla i hemmet.
– Jag blir glad varje gång jag tittar på fotona på väggarna. Från bröllopet, semestrar och somrar på lantstället. Familjen är min största skatt. Minnen gör mig lycklig och i köket har vi till exempel en tavla med menyer från våra favoritkrogar. Från första resan till New York till Teatergrillen och Daphnes på Östermalm, det är vår ”kärleks-memory-lane”.
Ur Sköna hem nr 5, 2020.
LÄS MER: 70-talsvillan blev drömhem – hälsa på hos Valerie Aflalo
