Kika in hemma hos författaren och programledaren Helena von Zweigbergk!
Efter ett turbulent år med skilsmässa, flytt och dubbla boksläpp har författaren Helena von Zweigbergk landat i sitt nya hem och upptäckt en ny favoritdel av Stockholm.
Två lila fåtöljer står redo för avfärd i författaren Helena von Zweigbergks nya hall, ännu ett Blocketsälj i sluttampen av den stora rensningsresan.
Förra året hände allt: Helena skilde sig efter drygt 20 års förhållande med Bengt Ohlsson, också han känd författare och krönikör. De sålde sommarstället, ett gammalt skolhus på södra Gotland, och bytte paranta paradvåningen på det som på stockholmsslang kallas ”champagnesöder” (det vill säga trakterna kring Mosebacke torg) till varsin egen lya.
Det är skönt att bo lite mer komprimerat
Helenas nya, en mindre och mer profan 1960-talslägenhet, ligger i en annan del av Söder (”det är som ett by-byte”). Men den är mycket praktisk.
– Det är skönt att det är lite mer komprimerat, mer lättskött, säger Helena. Det trodde jag aldrig att jag skulle bry mig om, men det fanns något med det där med stort hus på Gotland, stor lägenhet; det var aldrig riktigt greppbart för mig. Det innebar en viss stress som är väldigt skön att slippa nu.
Den kurbitsmålade skänken har överlevt flytten från förra paradvåningen. Däremot har Helena inte längre som tidigare något separat arbetsrum. ”Men med bärbar dator kan jag sitta här vid bordet, ligga i sängen, vara i soffan …” Vaserna i keramik är från Gotland. De blå Myranstolarna runt det danska teakbordet har Helena haft i 20 år. ”Cilla [Ramnek] sa: ’Det är så fint med dem, för de är inne igen’, och jag som aldrig fattat att de var ute, haha! Jag tycker bara att de är så bra stolar, de går att stapla, de är lätta.”[/caption]
Helena von Zweigbergk började som journalist, men är numera främst renommerad författare till psykolo-giska thrillers (Det gud inte såg, 2001, Hon som bar skammen, 2004), barnböcker och framför allt relationsromaner, exempelvis Ur vulkanens mun 2008, och De behövande från 2016 som även blivit pjäs. 2018 kom kritikerrosade Totalskada, och i år nyligen släppta Grejen med saker, en mer essäistisk skapelse om föremålens symbolik.
Många känner även Helena som radioprofil i P 1:s långkörare Spanarna, eller från tv-tävlingen På spåret som hon 2014 vann tillsammans med spanar-kollegan Göran Everdahl.
2014 var i övrigt mindre triumfartat för Helena. Stressen steg, för mycket jobb, för lite pengar, för dålig relation och även yttre saker, som hotande politiskt mörker, sammantaget kulminerat i ohanterlig undergångsoro och en depression som senare behandlades med psykofarmaka.
Stort hus på Gotland och stor lägenhet innebar en viss stress som är skön att slippa nu
Men kanske var 2014 också vändningen mot Helenas i dag till synes stadigare sits. Ett par månader in i sin nya tillvaro är hon avslappnad, och har med tillförsikt hon slängt sig i den gamla Svenskt Tenn-soffan intill balkongen – den senare något som inte fanns i gamla skrytskumpavåningen.
– Jag vet inte vad som händer med någonting, och det är väl också något som är nytt i mitt liv: något slags ovetskap om hur allting blir. Hur man landar. Det är hoppfullt. Nyfiket. Jag tycker det är spännande, säger Helena.
Förutom en avstickare till välmående stockholmsförorten Lidingö när Helena var tonåring har hon varit huvudstan trogen sedan barnsben, uppvuxen i flottaste stadsdelen Östermalm med ensamstående mamma och två systrar i en våning av det gamla bedagade slaget. Romantiskt kanske för en utomstående, men inte så himla kul om du frågar den som var med.
– Att bo omodernt var väldigt speciellt, det finns väl knappt längre. Tvätta håret i en varmvattensberedare, bada i en stor plastbalja, elda med fotogen… När man är barn tänker man att det bara är så, men det är rätt bökigt. Sedan flyttade vi till Lidingö när mamma gifte sig. Men även om jag bodde på Lidingö så hade jag aldrig mitt liv där. Hjärtat var inne i stan. Fast jag kände mig aldrig särskilt mycket som en östermalmstjej, jag var väldigt mycket i opposition mot det hela tiden. Alla på Östermalm hade loafers med peng i, och Busneljackor, och jag kände mig alltid väldigt mycket som någon annan.
”Söderböna” vill hon heller inte kalla sig. Eller, kanske.
– Jag vet inte, jag har så svårt att identifiera mig med stället jag bor på. Men jag är väl söderböna på det sättet att jag trivs väldigt bra här i de nya kvarteren, mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. Här är mer småstad. Järnaffären finns, färgaffären finns, handarbetsaffären finns, ram-affären finns och hur mycket matställen och fikaställen som helst.
Jag vet inte vad som händer med någonting. Det är hoppfullt. Nyfiket. Spännande.
Tillsammans med vännerna Cilla Ramnek, konstnär, och Pia Ulin, fotograf, passade hon dessutom på att författa både ett slags hymn till – och en uppgörelse med – innehållet i sitt gamla hem och livet hon lämnat i nya boken Grejen med saker. Helenas lägenhet vänds bokstavligen ut och in, och hon betraktar ägodelarna som ”stumma vittnen inför det som varit”. Här beskriver hon också den loppmarknad som anordnades i huset på Gotland, som avyttringen av en epok. Efteråt kände hon att hon inte saknade prylarna som försvann iväg under armarna på sommargotlänningarna. ”Den eventuella saknaden sitter inne i mig”, skriver Helena, ”jag hade redan plockat bort mig själv ur sakerna”.
Men visst, tillstår Helena nu:
– Det var en hemsk sommar.
Däremot verkar det som att det bara är Helena själv som inte drar parallellen mellan förra årets roman Totalskada, om ett gift par vars villa brinner ned med allt vad det innebär av relationskorrosion, förnedring och allmän existentiell kollaps – och hennes eget äktenskaps upplösning.
– Ja, det gjorde jag ju inte riktigt då när jag skrev, ler hon oskyldigt.
– Men när jag igår bläddrade i Grejen med saker, tänkte jag: ”Gud, vad dramatisk jag låter”, jag hade inte skrivit på samma sätt i dag.
Boken är en hymn till, och en uppgörelse med innehållet i Helenas gamla hem
Dock är Helena von Zweigbergks litterära signum trots allt de såriga relationernas hopplöshet, skildrat mer plågsamt än snigelns krypande på rakbladseggen. (”I vulkanens mun säger många är fetjobbig”, konstaterar hon muntert.) Men samtidigt finns ett slags hopp om, och längtan efter den där lågmälda vardagssaligheten som gör att böckerna är ”feelbad” och feelgood på samma gång. Helena skrattar.
– Det är lite skönt att du säger så, för jag tycker ofta att jag får höra att mina böcker är så svarta. Jag tycker själv det är feelgood och ligger en lättnad i att försöka vara sann.
Till feelgoodbiten bidrar ofta protagonisternas omsorg om inredningsdetaljer (eller som i deckarserien med fängelseprästen Ingrid Carlberg, den hjärtskärande men lika träffande oförmågan till detsamma) och filosoferandet kring betydelsen av tingens psykologi.
– De här små sakerna, som nästan är fjuttiga men som ändå får så stor inverkan hos människor, det är någonting med det jag tycker är intressant. Nära relationer, nära hemmet… Det som är så nära att det är svårt att se, som kan te sig väldigt litet och banalt, är på många sätt allt. Verkligen allt.
Ur Sköna hem nr 4, 2019
LÄS MER: Caroline förvandlade 40-talshuset i Djursholm till en spansk villa med året runt-pool
LÄS MER: Så fick inredaren Louise till boutiquehotellkänsla hemma – se smarta lösningarna
