Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa skonahem i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Kliv in i otroligt vackra residenset på Mälarön där tiden stått stilla i 160 år

I 160 år har hon legat inbäddad i mälarögrönskan och ingen i raden av ägare har frestats att ”göra om” henne. Skulle det ske, blir det över Bosse Serranders döda kropp. I 37 år har han vakat över Franz Sjöbergs italienska sommarresidens. Respekt!

Foto: Ingalill Snitt

Franz Sjöberg skulle lite tillspetsat kunna liknas vid en 1840-talets Donald Trump. Efter en framgångsrik karriär inom juridik och business slog han sig på politik och agiterade mot eliten och storkapitalet – för det röstlösa småfolket. 1849 startade han Folkets Röst, Sveriges första S-märkta tidning, som förutom dags­politik bjöd på bilder och kriminaljournalistik.

En lowmarket-blaska, ansåg huvudstadens liberala medelklass. Följaktligen blev tidningen en braksuccé.

Rusig av framgången måhända, lät Franz Sjöberg 1859 uppföra ett över­dådigt, italienskritat skrytbygge på en liten mälarö nära stan. Ett sommarresidens byggt på ofri grund. Marken uppläts av kung Oscar I som en uppmuntran till salongssocialisten Sjöberg att förbli en nagel i ögat på tidens antirojalistiska liberaler. Inget förenar som delad fiendskap.

Franz Sjöberg hade säkert tänkt imponera på affärsvänner och meningsfränder med sitt italienska sommarresidens i många år. Men redan 1861 tvingades han sälja. På den tiden ägdes marken av kung Oscar I, i dag tillhör den Drottningholms kungsgård.
Franz Sjöberg hade säkert tänkt imponera på affärsvänner och meningsfränder med sitt italienska sommarresidens i många år. Men redan 1861 tvingades han sälja. På den tiden ägdes marken av kung Oscar I, i dag tillhör den Drottningholms kungsgård. Foto: Ingalill Snitt
”Vi har försökt gnida rent stuckaturen med limpor, men lite sot gör inget. Tapeten tror vi är original eller från den stora renoveringen år 1900, fuktfläckarna är kvar från tiden när det regnade rakt in. Hela innertaket hängde när vi kom hit 1981. Taffeln fanns i huset men behövde renoveras. Blomstertavlan i rummet intill, har Lotten målat.”
”Vi har försökt gnida rent stuckaturen med limpor, men lite sot gör inget. Tapeten tror vi är original eller från den stora renoveringen år 1900, fuktfläckarna är kvar från tiden när det regnade rakt in. Hela innertaket hängde när vi kom hit 1981. Taffeln fanns i huset men behövde renoveras. Blomstertavlan i rummet intill, har Lotten målat.” Foto: Ingalill Snitt

Tyvärr vände lyckan efter två år på ön. 1861 tvingades Sjöberg göra sig av med både huset och Folkets Röst. Nödår följde och det är ovisst vem som tog hand om residenset.

I dag, cirka 160 år senare, vet vi att marken tillhör kungen – Drottningholms kungsgård – och att huset ägs och vårdas av bland andra Bosse och Lotten Serrander och Bosses syster Agneta. Och får Sköna hem besöka under­verket!

På 1800-talet tog man ångbåten från Stockholm till ön. I dag gäller t-banan till en av stans finare förorter, och där kommer Bosse och hämtar med båt. Efter knappt en minut på sjön skymtar den vitreveterade fasaden mellan lövkronorna.

– Nu ska du få träffa en bedagad skönhet, säger Bosse med inte så lite kärlek i rösten.

Bosse och hustrun Lotten ingick i det kollektiv av orädda 26-åringar som 1981 slog till och köpte den förfallna fastig­heten för ett smärre belopp. Förutom det vita residenset ingår ett litet gult trähus, ”gula paviljongen”, vilket sammanlagt betyder tre kök och cirka 16 rum, men inte ett enda badrum.

Vem behöver kommunalt vatten, det finns ju brunn, och hela ön är lika o-elektrifierad som på Franz Sjöbergs tid.

De första åren var en upptäcktsresa, vi utforskade rum för rum, läste kvar-lämnade kärleksbrev och insöp atmosfären.

Känslan när man kliver in på entréverandan är att klockan stannat på sent 1800-tal, men den är bedräglig. Spetsgardiner, ljuskrona och övrigt har tillförts senare. ”Men stillebenet fanns i huset med knivrispor och allt, huset blev vandaliserat en gång på 50-talet av elever på en ungdomsvårdsskola som låg i närheten.”
Känslan när man kliver in på entréverandan är att klockan stannat på sent 1800-tal, men den är bedräglig. Spetsgardiner, ljuskrona och övrigt har tillförts senare. ”Men stillebenet fanns i huset med knivrispor och allt, huset blev vandaliserat en gång på 50-talet av elever på en ungdomsvårdsskola som låg i närheten.” Foto: Ingalill Snitt
”Lottens och mitt sovrum har både morgonsol och veranda. Tapeten gjorde vi av sidor ur Gula Tidningen, väldigt bra makuleringsmaterial, det syns inte en enda skarv. Den blågrå färgen valde vi mellan tummen och pekfingret. Överkastet är ett vackert tyg vi hittade, vi sydde på kanter för att få det att räcka. Skrivbordet köpte jag på auktion i tonåren.”
”Lottens och mitt sovrum har både morgonsol och veranda. Tapeten gjorde vi av sidor ur Gula Tidningen, väldigt bra makuleringsmaterial, det syns inte en enda skarv. Den blågrå färgen valde vi mellan tummen och pekfingret. Överkastet är ett vackert tyg vi hittade, vi sydde på kanter för att få det att räcka. Skrivbordet köpte jag på auktion i tonåren.” Foto: Ingalill Snitt
Överallt i huset fanns kvarlämnade böcker, här några häften med gamla illustrationer som skurits ner från väggarna.
Överallt i huset fanns kvarlämnade böcker, här några häften med gamla illustrationer som skurits ner från väggarna. Foto: Ingalill Snitt
”Det här är vår dotter Katjas rum. Tyvärr var originaltapeten förstörd, det var nästan hål rakt genom väggarna. Men vi hittade en liknande på det gamla Tapetkomaniet vid Brunkebergstorg, det som fanns kvar de finaste gått till inspelningen av Fanny och Alexander. Linneskåpet var mormors, hon köpte en hel sängkammarinredning på NK, här gömde hon sitt brännvin på slutet.
”Det här är vår dotter Katjas rum. Tyvärr var originaltapeten förstörd, det var nästan hål rakt genom väggarna. Men vi hittade en liknande på det gamla Tapetkomaniet vid Brunkebergstorg, det som fanns kvar de finaste gått till inspelningen av Fanny och Alexander. Linneskåpet var mormors, hon köpte en hel sängkammarinredning på NK, här gömde hon sitt brännvin på slutet. Foto: Ingalill Snitt

– Vi är åtta hushåll på ön och vi klarar oss med stearin, fotogen, gasol, kakel­ugnar och några små solcellspaneler. Det är så vi vill ha det. Just i dag kan Lotten, som är attributmakare på Stockholms stadsmuseum, inte vara här, så Bosse, ex-krögare och mångsysslare, får ensam visa runt. Vi går in i huset via entrén på baksidan, och hade jag inte registrerat spetsgardiner, blomsterstilleben och kandelabrar, hade doften avslöjat att här har tiden stått stilla; doften av solvarmt damm, gamla textilier och kanske lite fukt… Men skönheten som slår emot en, arkitekturen och atmosfären, tar andan ur vem som helst.

Vänjer man sig någonsin?

– Nej, det här är det vackraste skärgårdshuset i Stockholm. Jag vet, för jag har varit runt och installerat båtliftar till husägare i hela arkipelagen, säger Bosse.

Kakelugnen i den lilla matsalen är gjord i kakelugnsmästare Petterssons fabrik på Tjärhovsgatan, precis som husets övriga sju eldstäder. Även tapeten har hängt med sedan byggåret 1859. 1700-talsskänken stod tidigare i en delikatessaffär. ”Sittmöbeln ropade min pappa in på auktion när jag var liten”, berättar Bosse.
Kakelugnen i den lilla matsalen är gjord i kakelugnsmästare Petterssons fabrik på Tjärhovsgatan, precis som husets övriga sju eldstäder. Även tapeten har hängt med sedan byggåret 1859. 1700-talsskänken stod tidigare i en delikatessaffär. ”Sittmöbeln ropade min pappa in på auktion när jag var liten”, berättar Bosse. Foto: Ingalill Snitt
A match made in heaven: Rosa tapet från 1859 och antikt soffynd som Bosses pappa för länge sedan ropade in på auktion.
A match made in heaven: Rosa tapet från 1859 och antikt soffynd som Bosses pappa för länge sedan ropade in på auktion. Foto: Ingalill Snitt
Hur renovera ett häftigt men defekt kakfat? Bosse bytte ut de trasiga porslinsetagen mot cymbaler.
Hur renovera ett häftigt men defekt kakfat? Bosse bytte ut de trasiga porslinsetagen mot cymbaler. Foto: Ingalill Snitt
”Fönstren saknar mittparti så när man öppnar är hela fönstret vidöppet.”
”Fönstren saknar mittparti så när man öppnar är hela fönstret vidöppet.” Foto: Ingalill Snitt

Nästa rum, stora salen, vilar i hemlighetsfull halvdager. Tapeten från 1859 har spår av gamla fuktfläckar på sina ställen, kakelugnen glimmar matt och takstuckaturen bär rester av sot, fast Bosse med kompani försökt gnida den ren med hjälp av brödlimpor. Hur har huset kunnat stå emot fem, sex generationers renoveringsnit och make­over-lusta?

– En enda större renovering har gjorts och det var år 1900, då tillkom bland annat balkongerna. Annars har alla ägare, och de har varit många, haft förstånd att visa huset respekt. 1874 tog hovrättspresidenten Henrik Wilhelm Bredberg över, och den epoken varade ända in på 1950-talet. Bredbergs dottersonson var författaren och konstnären Gunnar Brusewitz, han tillbringade varje sommar här mellan 1925 och 1952, och skrev senare en fantastisk bok om ön, Björn­holmen – historien om ett gammalt sommarnöje. Jag har flera ex, men hittar inte ett enda just nu. Alla gäster på ön vill låna den.

Berätta hur du blev ”björnholmare”?

– En mäklarkompis och jag hade fått nys om att stället var till salu, och när vi ändå var ute med vår båt åkte vi förbi och tittade. Det första vi såg var en älg som stod och betade. Trädgården var så igenväxt att man knappt såg huset. Det regnade in genom taket och rappningen släppte från väggarna. Det dröjde lite innan vi kom igång med renoverings­arbetet. De första åren var en upptäcktsresa, vi utforskade rum för rum, läste kvarlämnade kärleksbrev och insöp atmo­sfären. Det första vi gjorde när vi fått ändan ur vagnen var att laga taken och sanera tomten, här låg tonvis med sopor nedgrävda. Några gamla fina glasflaskor har fått ligga kvar som minnesmärken av dåtidens sophantering.

Vy mot lilla matsalen på västra gaveln. Överstycket till dubbeldörren är dekorerat med motiv från de fyra årstiderna. Taffeln är husets andra exemplar och secondhandfyndad av Bosse. På väggarna kinesiska parasoller för att dämpa ljudet.
Vy mot lilla matsalen på västra gaveln. Överstycket till dubbeldörren är dekorerat med motiv från de fyra årstiderna. Taffeln är husets andra exemplar och secondhandfyndad av Bosse. På väggarna kinesiska parasoller för att dämpa ljudet. Foto: Ingalill Snitt
”Från början var stora salen ljusare, exempelvis var kakelugnarna vita. Men i slutet på 1800-talet var modet mörkt och murrigt. Då sattes de kvinnliga konstnärerna som bodde i huset på att mörka ner dem.”
”Från början var stora salen ljusare, exempelvis var kakelugnarna vita. Men i slutet på 1800-talet var modet mörkt och murrigt. Då sattes de kvinnliga konstnärerna som bodde i huset på att mörka ner dem.” Foto: Ingalill Snitt
Här kan man tala om en bedagad skönhet. Oändligt älskad rokokosoffa som sjunger på allra sista versen, erkänner Bosse.
Här kan man tala om en bedagad skönhet. Oändligt älskad rokokosoffa som sjunger på allra sista versen, erkänner Bosse. Foto: Ingalill Snitt
”Lotten älskar att arrangera blommor, det är hennes terapeutiska stund. Gjutjärnsurnan är gammal men piedestalen är gjord av ett cementrör och dekorerad med bladguld, den fanns i huset när vi kom.”
”Lotten älskar att arrangera blommor, det är hennes terapeutiska stund. Gjutjärnsurnan är gammal men piedestalen är gjord av ett cementrör och dekorerad med bladguld, den fanns i huset när vi kom.” Foto: Ingalill Snitt

Men hur klarar ni er utan toalett?

– Vi har ju det schangdobla utedasset, som i sitt tidigare liv var bevakningstorn på Ålstens båtklubb. Där har hela societeten suttit och vaktat! En vinter såg vi hur de släpade ut tornet på isen för att bränna upp det, då gjorde vi en snabb utryckning och baxade hit det. Rinnande vatten finns bara uppe i huset, det drivs med en båtpentrypump. Inga problem.

Trettiosju somrar har Bosse, Lotten, deras barn (och numera två barnbarn) varit på plats på ön, från det att isen gått upp på våren och fram till september–oktober. Medan övriga delägare har kommit och gått. Huvudregeln för alla björnholmare är att lappa och laga det som kan räddas, annars ersätta det med gammalt återvunnet material.

Man brukar säga att människor präglar sina hus, men här är det huset som präglat oss.
Ger vinrankan ätbara druvor? You bet! Här driver Lotten och Bosse dessutom upp ett tusental plantor, vissa i säck, för vidare befordran till köksträdgården. Tomat, gurka och chili et cetera.
Ger vinrankan ätbara druvor? You bet! Här driver Lotten och Bosse dessutom upp ett tusental plantor, vissa i säck, för vidare befordran till köksträdgården. Tomat, gurka och chili et cetera. Foto: Ingalill Snitt
Efter 37 år på ön ingår Bosse Serrander i de fasta inventarierna. På vintern bor han och fru Lotten fem minuters båttur härifrån, men så fort isen går upp är de här igen.
Efter 37 år på ön ingår Bosse Serrander i de fasta inventarierna. På vintern bor han och fru Lotten fem minuters båttur härifrån, men så fort isen går upp är de här igen. Foto: Ingalill Snitt
Lycka är att se barnbarnet bada och båten ligga förtöjd vid sin pil i väntan på passagerare.
Lycka är att se barnbarnet bada och båten ligga förtöjd vid sin pil i väntan på passagerare. Foto: Ingalill Snitt

Och alla soffor, bord, tafflar och tavlor?

– Många tror att det har tillhört huset, men det mesta är saker som vi själva hittat på auktioner och loppisar. Det viktiga är att inget sticker ut, det ska smälta in. Lotten har ju som jobb att återskapa historiska miljöer, och min syster har också en fin känsla. Tillsammans är vi ett starkt team. Jag är emot massfabricerade material och använder oftast fogsvans, hyvel och kort pass. Det får inte vara perfekt räta vinklar. Man måste kunna se det sköna i spåren av tidens tand. Jag blir galen när jag ser alla gamla fina hus som renoverats sönder till vita, könlösa, anorektiska kopior.

Hur känns det att förvalta detta kulturarv?

– Fantastiskt. Vi har haft våra liv här och har aldrig önskat oss någon annanstans. Man brukar säga att människor präglar sina hus, men här är det huset som präglat oss.

LÄS MER: Jugendpärla som återställts till sin forna glans med drömveranda

LÄS MER: Så rustade paret upp skärgårdsvillan från 1910