Stilsäker second hand – se Östermalmsvåningen fylld av loppisfynd och arvegods

Många säger att de vill att föremålen de inreder med ska ha en historia. Det ska inte vara trendiga impulsköp från närmaste inredningsbutik. Susanne för sin del är helt bestämd med att hon bara kan köpa sådant hon vet att hon kommer att vilja ha kvar om tio år. Men hur blir man så säker på sin sak - och sin smak?

Jag går länge och funderar. När något jag vill ha dyker upp vet jag exakt vad jag vill betala.

- Jag har otroligt svårt att gå in i färdiga koncept. Jag går länge och funderar. När saker jag vill ha börjar dyka upp vet jag exakt vad jag vill betala. Jag vill inte köpa det bara för att det dyker upp framför mig, som på en antikmässa när det är jättedyrt. Nej, jag väntar tills jag hittar det till rätt pris, säger Susanne, som har arbetat som värderare och kan marknaden.

Ett exempel på hennes tålamod är letandet efter den gustavianska soffan i matsalen.

- Jag bestämde mig för längesedan att jag ville ha en sådan. Sedan tog det fem år innan jag hittade den, säger Susanne.

I vardagsrummet står det här sidobordet från Svenskt tenn. Den rosa vasen är arvegods, skulpturen bredvid är gjord av Inger Andersson, verksam vid Gustavsberg. Det blå huvudet föreställer Susannes farfar Kurt, men skulptören är okänd. Tavlan är målad av Susanne Langenskiöld. Foto: Anne Nyblaeus

I matsalsfönstret står bojaner i porslin inköpta från Kina. Den tegelröda längst till vänster kommer från Myrorna. Schäslongen är ett auktionsfynd och fönsterlampan är från Oscar & Clothilde. Foto: Anne Nyblaeus

Matsalen är lite av ett allrum för den stora familjen. Vid det 15 år gamla matbordet från Allinwood görs läxor och dricks te. 1700-talsstolarna är ett arv från Jespers mormor, porträtterad i grön klänning i målningen av rysksvenska konstnären Zoia. Foto: Anne Nyblaeus

Ibland får hon skicka ut familj och vänner för att få hem fynden.

- Det kan ju vara så att NU kom skåpet jag vill köpa, och så är jag någon helt annanstans, säger hon.

Hon vill också att inredningen hon köper ”ska vara som det är tänkt”. Hon kan möjligen byta tyg på en möbel, men inte mer.

Den här soffan ska vara som den är, jag vill inte göra den mer bekväm

- Den här soffan ska vara som den är, jag vill inte göra den mer bekväm. Och det får vara lite skavt, men inte sopigt.

Susanne och hennes man Jesper bor i diplomattäta Lärkstaden på Östermalm i Stockholm, i en lägenhet som tidigare var en del av ett ambassadörsresidens. När ambassaden inte längre skulle ha kvar residenset delades det upp på två lägenheter. Susanne har själv vuxit upp i huset och ville gärna flytta tillbaka med sin familj.

- Det plan vi flyttade in på var själva sovrumsdelen, representationsdelen blev lägenheten under, så vi hade först inget kök, bara ett grovkök med en ho. Där skapade vi ett nytt kök som är det första man möter när man kommer hem till oss.

Den stora tavlan är en inramad tapetbit. Därunder står den gustavianska soffan som Susanne hittade på Stockholms auktionsverk efter att ha letat i fem år. Ögonkuddarna är av Bea Åkerlund för Ikea, och kartkudden består av två ihopsydda handdukar från Indiska. Den guldiga vägglampan är Luna piena från Catellani & Smith. Foto: Anne Nyblaeus

Byrån är en 60-talare som Susanne gjort om med Fornasettikort. Ovanpå den, ett stilleben som tar upp metallfärgerna från guld- och tennskålen av Sebastian Schildt; porslin från Fornasetti och ärvda tennföremål och lampa från Svenskt tenn. Foto: Anne Nyblaeus

Mattan i vardagsrummet har hängt med i 18 år och kommer från Linoleumkompaniet. Golvlampan är en variant av Arcolampan och Susanne har haft den sedan 80-talet. Soffan köptes på Ikea för 15 år sedan och de prickiga kuddarna är från Familjen Fogelmarck. Tavlorna är arvegods. Foto: Anne Nyblaeus

Allmogebordet som används som sidobord hittade Susanne och Jesper i källaren där de bodde tidigare. Tavlan är arvegods. Bysten Flickan med flätor är en kopia av en 1700-talsbyst. Huvudet i mitten föreställer Susannes farmor och är gjord av finländaren Gunnar Elfgren. Glasljusstakar från Oscar & Clothilde. Foto: Anne Nyblaeus

Alla gäster måste alltså passera köket och ofta blir de kvar där, sittande på leksandsstolarna som Susanne ärvt och klätt om.

I en rymliga sjurumsvåningen har Susannes och Jespers fem döttrar vuxit upp. Tre bor fortfarande hemma och Susanne understryker att hon vill ha ett levande hem.

Matsalen använder vi hela tiden, inte bara till middagar. Här görs det läxor eller så ligger någon i soffan och läser.

- Vi använder verkligen hela våningen, det ska vara levande rum. Matsalen till exempel, den använder vi hela tiden, inte bara till middagar. Här görs det läxor vid matbordet eller så ligger någon i soffan och läser, säger hon.

Att det är liv och rörelse med döttrar och vänner visar hyllan i köket med fina teburkar. De är inte bara sparade för syns skull.

- Det dricks oerhört mycket te här, säger Susanne. Den somriga, eviga stilen i hemmet inspirerar döttrarna.

Från vardagsrumsfönstret syns Lärkstadens takåsar. Den blåvita keramiken är en blandning av arvegods och inköp från resor till Kina. Den lilla gubben och småvaserna sitter ihop och är en figurin av Per B Sundberg för Ikea, lampa från Boda glasbruk inköpt på auktion. Foto: Anne Nyblaeus

Ovanpå det ljusblå skåpet står en kista som såldes i begränsad upplaga på Svenskt tenn för många år sedan. Det var Estrid Ericson själv som tagit hem dem från Asien och Susanne har ärvt kistan av sin farmor. Över Svanenfåtöljen till vänster hänger en tavla av Christo och Jeanne-Claude. Foto: Anne Nyblaeus

Susanne har samlat på sig ett antal av Per B Sundbergs pudelljusstakar ur kollektionen Föremål för Ikea. De små vaserna är fyndade på Myrorna. Underlägget med Fornasettimotiv är hemgjort. Foto: Anne Nyblaeus

Eftersom lägenheten tidigare var en privat sovrumsdel tillhörande en ambassadörsvåning fanns det inget kök när familjen flyttade in. Susanne och Jesper valde ett Marbodalkök med grå luckor och fronter. ”Vi älskar att vara hemma och vi lagar oerhört mycket mat.” Matbordet är danskt och inköpt på Stockholms auktionsverk. Leksandsstolarna är arvegods. Foto: Anne Nyblaeus

- När de äldsta flyttade hemifrån ville de fortsätta i samma anda. Jag kan ju inte slänga något, men nu får jag plötsligt frågor om jag inte har ”ett par sådana där lampetter till”, säger Susanne nöjt.

Alla fynd till trots, den skarpögde kan faktiskt hitta både nyproducerat och massproducerat hemma hos Susanne.

- En grej köpte jag nytt, ögonkuddarna som Bea Åkerlund gjorde i samarbete med Ikea. De kostade nästan ingenting och jag kände - de här kommer jag att vilja ha kvar.

Vår dotter som bodde i Los Angeles kunde gå på Ikea och handla pudelljusstakar utan begränsning. Hon flög hem med fem.

Nu ligger kuddarna i soffan i matsalen. Och det finns spår av ytterligare ett Ikeasamarbete i lägenheten. Det är Per B Sundbergs porslinsfiguriner och pudelljusstakar som dyker upp här och där.

- Jag skickade min man till Ikea. Men man fick bara köpa en pudelljusstake åt gången och när han gick in igen var de slut. Men vår dotter som då bodde i Los Angeles kunde handla utan begränsning på Ikea, för där visste ju ingen vilken designer det var. Hon flög hem med fem par ljusstakar sedan, säger Susanne och konstaterar att hon var helt rätt ute, för nu finns pudlarna till och med på Nationalmuseum.

Arr Hedvig Törneman

LÄS MER: Hemma hos Pontus och Annika är allt till salu

LÄS MER: Flytande gränser i ”James Bond-huset”: ”Man får årstiderna rakt in i vardagsrummet”