Titta in hemma hos tv-profilen Pekka Heino!
Tv-profilen Pekka Heino bytte i unga år Finland mot Sverige. Via guidejobb blev
han snabbt bekant med huvudstaden – en mångårig kärlek som bestått lika väl
som den till norske maken.
En norrbagge och en finne, alltså. Tänk att de ska vara några av de mest stockholmska vi har, även om spenslige finländaren, frilansande programledaren Pekka Heino, får sägas vara en strået vassare huvudstadskonnässör än sin make, slanke och halva huvudet högre blonde gutten Erik Kristensen. Den senare event- och teaterproducent, och denna förmiddag oklanderligt klädd på väg till möte med kronprinsessan Victoria. »Vad fin du är!«, ropar Pekka från vardagsrumssoffan med Svenskt tenn-kuddarna.
Dagen innan var Pekka konferencier, för artonde gången, på prisutdelningsgalan vid Stockholm water prize. Den har Erik producerat sedan 1996, och nämnda tronarvinge var prisutdelare vid den ståtliga ceremonin i Stadshuset. Så bra då, att Erik och Pekka har ”krypavstånd” till och från Ragnar Östbergs roströda mästerverk i hårdbränt tegel från 1923. Sedan cirka sex år bor det äkta paret återigen nästan granne med Stadshuset. För Pekka är det nationalromantiska landmärket mer än bara en osedvanligt vacker byggnad, Stadshuset är symbolen för en livsresa.
– Mitt första jobb när jag flyttade till Stockholm 1983 var att jag direkt började arbeta som guide utan att ha bott en sekund i stan innan dess, jag åkte ju vilse i tunnelbanan på väg till anställningsintervjun, minns Pekka muntert.
– Men sedan fick jag gå en kurs och jag blev kär i Stockholm från första stund. Jag lärde mig att hitta, och lärde mig mycket om stans historia och olika byggnader. Först ledde jag en förmiddagstur och där ingick besök i Storkyrkan och Slottet. På eftermiddagen var det Millesgården och Stadshuset, så de var man tvungen att lära sig med en gång. Så fort jag klev in i Stadshuset kände jag: ”Vad är detta för ett fantastiskt hus?” Det sitter så mycket i väggarna och det har så vackra miljöer med all konst och utsikten över vattnet.
Även Pekkas och Eriks lägenhet är från 20-talet, och huset var Stockholms första kontorshotell, berättar Pekka med sin bästa guideröst. I början av 2000-talet byggdes det om till bostadsrätter och därefter har även Erik och Pekka låtit renovera en del, för maximal trivsel, bland annat har de till grannarnas fasa gjort sig av med vardagsrummets öppna spis. Den var nämligen i vägen för det numera mycket stilrena öppna kökshörnet, integrerat i ett ljust och ombonat vardagsrum.
– Spisen var fin i och för sig, men vi hade eldat kanske en eller två gånger och det luktade rök och blev alldeles för varmt, och nu måste vi tänka praktiskt, klargör Pekka osentimentalt.
Det förra pyttelilla köket, som tidigare låg vägg i vägg med det om möjligt ännu mindre sovrummet, fick ryka till förmån för ett större sovrum med balkong mot den lummiga gården.
Det är just det som är grejen, menar både Pekka och Erik; den här lägenheten är så extra bra på grund av dess genomgående karaktär med fri utsikt åt båda hållen. Vardagsrummet och den likaledes eleganta matsalen vetter mot kullen med Kungsholms kyrka från slutet av 1600-talet.
– När du tittar ut kunde det lika gärna vara i Köpenhamn eller Paris, och på vintern ser vi klocktornet, det är nästan som ett stadshustorn eller rådhustorn, säger Erik med sin sammetslena basstämma, medan Pekkas trivsamma tenor metodiskt drar historien om det framförliggande fattighuset från 1800-talet som byggdes av en kvinna, både blind och fattig, som plötsligt ärvde en massa pengar och blev en av Kungsholmens rikaste.
Pekkas egen historia är den om den faderlöse pojken som nio år fyllda flyttade med sitt mycket bestämda rivjärn till mor från en byhåla i Finland till svenska Norrköping.
– Det var en av de största förändringarna i mitt liv. Byta land, byta språk och lämna hela släkten, det var bara mamma och jag, säger Pekka.
– När jag var runt tio fick jag börja åka över själv med båten, varenda skollov åkte jag till mormor i Finland, så visst kunde jag känna ”vem är jag?, var hör jag hemma?”. Men det som var bra var att Norrköping då var – och fortfarande är – väldigt invandrartätt, och det fanns väldigt många finländare. Jag minns speciellt en kille i min klass som hela första terminen i tredje klass tolkade åt mig, tills jag själv började förstå språket.
I dag har Pekka en försonande bild av skolåren.
– Jag har insett att det inte var så dumt att växa upp i Norrköping ändå.
Och hela tiden hade han siktet inställt:
– Det enda jag visste var att jag ville till Stockholm. När jag kom hit under tidigt 80-tal bodde jag ett tag som inneboende i förorten Bandhagen, men insåg snabbt att det här funkar inte. Jag måste in till city. Då satte jag in en annons och blev inneboende i tio år hos änkefru Berggren i en lägenhet vid Odenplan. Hon hade en trea i ett 60-talshus med vidhängande etta, egen hall, badrum, ett stort rum och till och med balkong. Inget kök dock, så i tio års tid diskade jag i duschen och lagade mat på en kokplatta.
För Pekka var det en enkel kompromiss.
– Just för att få vara mitt i smeten. Jag har älskat Stockholm ända sedan jag flyttade hit.
Under tiden sparade han pengar, och en tid in på förhållandet mellan honom och Erik – de har varit tillsammans i snart 26 år, ordentligt gifta i tre – köpte de sin första gemensamma lägenhet på Garvargatan, också den nästgårds med Stadshuset.
Pekka lyfter ett vältränat ben över det andra, konstaterar att han blev vuxen väldigt tidigt, ”på gott och ont, men ändå mer på gott”, och att han drivits av föreställningen om det liv han faktiskt lever i dag.
– Det var aldrig solklart det där att jag skulle hålla på med radio och tv, det kom av ödet eller slumpen eller vad du vill. Sedan har saker fallit på plats. Men det betyder inte att det ligger där på plats för tid och evighet.
Som relationen med modern, exempelvis. Efter att ”ha försökt i 50 år att få det att funka krisade det rejält med morsan och jag började tänka tankar jag tidigare inte hade tänkt”, säger Pekka, som bestämde sig för att bryta kontakten med henne, och det startade processen att ändra på fler saker i livet.
För ungefär ett år sedan sa Pekka Heino upp sig från SVT efter 32 år som programledare för bland annat frågesportprogrammet Den röda tråden, Melodifestivalen och, sju år i rad, magasinet Go’kväll. Han hamnade i ett läge, förklarar Pekka, där det inte fanns något alternativ.
– Tankarna kom stegvis och när jag lät dem ta plats kunde jag inte göra något annat. För då hade jag verkligen gjort våld på mig själv, och tvingat in mig i något jag garanterat inte hade mått bra av. Visst kan jag vakna om nätterna, fundera på framtiden och känna: ”Vojne, vojne, hur ska jag klara mig?” Men samtidigt är jag min egen lyckas smed och det är upp till mig att bygga upp en ny karriär i en ålder när man kanske inte ska göra sådant – eller så ska man det!
Ur Sköna hem nr 3, 2019
LÄS MER:
Tv-profilen: Marianne Rundström: ”Mitt jobb är flyktigt, men möblerna jag klär om finns kvar”
Simstjärnan Sarah Sjöström visar upp sitt privata wow-hem, kika in!
Camilla Thulin: ”Ett klassiskt hem behöver man aldrig göra om”
