Välkommen hem till Amelia Adamos vackra (men något kontroversiella) Dalarövilla
Tidningsdrottningen Amelia Adamos drömhus står äntligen klart, men det har varit en lång och bitvis besvärlig väg dit.
Resultatet är ett modernt hus som verkligen sticker ut på idylliska Dalarö. Ett hus skräddarsytt för Amelias två stora intressen – umgänge och konst.
Amelia Adamo slår sig ner i en illgrön plastfåtölj på den väl tilltagna terrassen utanför hennes fritidshus på Dalarö.
– Jag kanske ska börja med att berätta varför jag överhuvudtaget satsade på att bygga ett eget hus? Allt började med en skilsmässa. Från ett liv, en man och ett älskat hus.
År 2009 skilde sig Amelia och Thorbjörn Larsson, och hon tvingades lämna deras gemensamma hus som också det låg på Dalarö.
– Jag var väldigt förtjust i det och kände det som att Dalarö hade blivit mitt hem. Jag har ju inga rötter knutna till en viss geografisk plats, så det var här på Dalarö jag skaffade ett slags ny rot. Dessutom är det väldigt vackert, man blir lycklig bara genom att gå ut genom dörren. Och så uppskattar jag att det är nära till all service, att jag enkelt kan promenera ner till lanthandeln, krogen och fiskaffären. Det påminner faktiskt lite om mitt andra hemland Italien.
Det var alltså inte särskilt konstigt att Amelia började leta efter ett nytt hus på Dalarö, men det hann gå fyra år innan hon tipsades om en tomt som precis styckats av. Amelia fick tre dagars betänketid och slog till.
Det är alla mina infall som är min inredningsstil
I samma veva var hon hembjuden till arkitekten Clas Vallin på Ekerö.
– Jag kände att hans hus var precis så som jag ville ha mitt eget. Till skillnad mot all snickarglädje här på Dalarö var det ett väldigt modernt hus med raka linjer. Jag gillade att det var ljust och luftigt, med mycket rymd.
Clas Vallin ritade ett hus i samma stil, skräddarsytt för Amelia och tomten på Dalarö. Men den moderna stilen föll inte i god jord i alla läger; det fanns de som inte tyckte det var ”Dalarömässigt”, så bygglovet överklagades vilket försenade bygget avsevärt.
– På den här gatan finns ingen enhetlighet, det är en väldig blandning av byggstilar. Allt från en tjusig villa ritad av Stadshusetarkitekten Ragnar Östberg till tråkiga hus med eternitfasad, så jag tyckte inte att det borde spela någon roll att mitt hus stack ut lite. Jag skulle aldrig drömma om att smälla upp ett sådant här hus nere i Dalarö by.
Efter en del justeringar kom så bygget äntligen i gång 2013, och två år senare stod det 220 kvadratmeter stora tvåvåningshuset klart. Och vilket alldeles unikt hus det blev – ett hus som på många sätt speglar sin lika unika ägare.
Det står verkligen ut på den idylliska villagatan med sin djärva arkitektur, sina roliga detaljer i piggt Dalarögrönt och inte minst de två tantskulpturerna i betong som paranta vaktar entrén. De senare ingår i Susanna Arwins projekt Den svenska tanten.
Inomhus är det än mer uppenbart vem som huserar här – Amelia har fyllt huset med tavlor, skulpturer och konstföremål som speglar hennes personlighet. Och de är gjorda av idel namnkunniga (mestadels) kvinnor som Karin Broos, Hertha Hillfon, Marianne Lindberg De Geer och Madeleine Pyk.
När huset planerades hade Amelia föresatt sig att flytta dit permanent så fort det stod klart, men hon ändrade sig längs vägen. Hon var helt enkelt inte riktigt redo att lämna storstan.
– Jag hade sett framför mig ett lugnt liv för mig och Lucio här ute på landet, men jag upptäckte att jag inte kände mig så gammal som jag var. Jag gillar fortfarande liv och rörelse alldeles för mycket för att lämna stan.
I stället har Dalaröhuset blivit ett väl tilltaget weekendhus som Amelia kan utnyttja året om, och praktiskt nog bara 40 minuters bilfärd från lägenheten vid Hornstull.
– En väldig lyckad kompromiss. Och nu när jag inte jobbar lika mycket längre kan jag vara här mycket mer än tidigare.
Jag doppar mig i min badtunna varje morgon och låtsas att jag har en sjötomt, haha!
Det senaste året har Amelia Adamo trappat ner rejält vad gäller jobb och kan styra mer över sin tid när hon inte längre är ”i linjen” som hon själv uttrycker det. Men hon är ju inte precis sysslolös …
– Det räcker med att jag skriver en debattartikel om äldreomsorg så får jag en hel del att göra. Dessutom har jag en moster på äldrehem och fem barnbarn som jag gärna vill umgås mer med. Jag har jämt haft andan i halsen, men nu behöver jag skönt nog inte längre vara på språng hela tiden.
Och så har Amelia förstås även mer tid över för sin sambo och fästman Lucio, fast när detta kommer på tal kommenterar hon krasst:
– Jag tyckte vi hade en bra balans i vårt umgänge redan tidigare; vi anser nog båda att den tid vi spenderar tillsammans räcker. Lucio jobbar ju fortfarande tre dagar i veckan och har egna intressen.
Ett gemensamt intresse för Amelia och Lucio är att umgås med familjen och goda vänner, något som stod i fokus när huset planerades.
– Umgängesytorna ska vara inbjudande och hyfsat stora. Jag gillar öppna ytor och att inne och ute går ihop. Den generösa terrassen som är skapad av Dalaröbyggaren Lars Öhlin är en förlängning av vardagsrum och kök, som sitter ihop så att umgänget på ett naturligt sätt kan fortsätta utomhus. Gästrummen är medvetet ganska små just för att gästerna inte ska vara där mer än nödvändigt.
Jag är själv inte så duktig på trädgård, men har en sambo som är det och jag njuter väldigt mycket av en fin trädgård.
Något som också hade avgörande betydelse för planeringen av huset var trädgården.
– Jag är själv inte så duktig på trädgård, men har en sambo som är det och jag njuter väldigt mycket av en fin trädgård.
När det gäller utformningen tog Amelia hjälp av trädgårdsarkitekten Camilla Ek.
– Om man har råd tycker jag att man ska ta hjälp av experter, det blir helt annorlunda då. Experter får en att gå ett steg längre, man vågar testa. Experter tar i lite grann; som privatperson sätter du en planta här och en planta där, det blir inga volymer.
Längs järnstaketet, inspirerat av Håkan Nessers dito på Gotland, växer klätterväxter som humle, kaprifol och klematis. Gräsmattan kantas av massvis av rosor och träd som ännu inte hunnit växa till sig. Till detta trädgårdens två utropstecken: de charmiga träskulpturerna Trädkramaren och Lifterskan av Börje Lindberg.
Bastun var också ett måste för Amelia, och eftersom huset inte ligger vid vattnet blev det även en badtunna med kallvatten i anslutning att kyla av sig i.
– Den doppar jag mig i varje morgon, och så låtsas jag att jag har sjötomt, ha ha!
När Amelia berättar om alla spännande inredningsdetaljer framgår det tydligt att det är hon som bestämt nästan allt och att Lucio inte lagt sig i särskilt mycket.
– Ibland frågar jag Lucio om råd, men det här är ju trots allt mitt hus. Lucio är väldigt följsam och har inte en enda gång sagt att han absolut inte går med på något. Det viktigaste för honom är ett fungerande kök; det är ju han som lagar maten.
Om sitt sätt att inreda säger Amelia:
– Jag vet inte om jag har någon stil alls, möjligen att jag vill att det ska vara lite udda och annorlunda, att det ska hända saker. Det ska kännas individuellt, som jag. Det är alla infall och all spontanitet som till slut blir ett slags stil.
Bland möblerna och konstföremålen finns inget arvegods eller några överblivna saker från lägenheten i stan. Allt är lika nytt som huset, och utvalt för att passa just där.
– Jag har ju flyttat flera gånger och varje gång har de gamla grejerna åkt ut. Jag är totalt osentimental och sparar inte ens klipp om mig själv. Som ett minne av min mamma har jag dock behållit hennes glasögon och bankomatkortet hon aldrig visste hur hon skulle använda…
Men konst har Amelia ändå rätt svårt att skiljas från.
– Konst tröttnar man liksom inte på. I alla fall inte bra konst. Den blir en del av en, efter ett tag.
I stort sett är Amelia väldigt nöjd med huset, även om hon har tvingats kompromissa en del.
– När jag kommer åkande och ser huset på avstånd tycker jag alltid att det ser så fint och nätt ut. Och så ser jag den fantastiska mosaikskorstenen och de många fina detaljerna som gör helheten, allt från garagets sedumtak till betongtanterna vid entrén. Då känner jag en väldig glädje. Jag hoppas och tror att alla som går förbi och ser huset tycker att det är fint.
Men det finns ändå ett par saker Amelia ångrar med bygget. Som att det är för mycket glas på framsidan, vilket ger fri insyn. Och att det är lite för mycket takfönster som gör att det blir väldigt varmt när solen ligger på.
– Och jag ska inte sticka under stol med att det har varit en väldigt jobbig resa att bygga ett eget hus. Det mest besvärliga är att man är väldigt utlämnad till andra och måste kunna lita på dem man anlitar. Det händer en massa saker på vägen som man inte känner till i förväg, tack och lov, men till slut blev det ju trots allt väldigt bra!
Ur Sköna hem nr 3, 2017
LÄS MER: Monika Ahlberg visar upp sin romantiska våning med riktigt drömkök
LÄS MER: Soldattorpet från 1600-talet döljer Gert Wingårdhs makalösa hem
