Annika Borg: "Varje sak som står framme är betydelsefull"

Nere på Tyska brunnsplans kullerstenar strömmar turisterna med sina kameror förbi som vanligt. Uppe i lägenheten, vars gårdsdel byggdespå 1600-talet, råder för tillfället ett himmelskt ljus och lugn. Den annars högljudda nymfparakiten Tom, 19, sover i boet bakom några böcker i Norrgavelhyllan ovanför Annikas skrivbord. Även den 18-åriga raskatten Rut har dragit sig tillbaka, till sin favoritplats ovanpå varmvattens-beredaren.

Annika Borg är präst. Känd från vitt skilda forum som radio, tv, föreläsningar, debattspalter och tidningen Amelia. I de egna leden ses hon säkert som kontroversiell, inte minst sedan hon 2003 Jämo-anmälde Svenska kyrkan för dess kvarlevande kvinnopräst-motstånd. Eller 2004, då hon doktorerade på de kvinnonedsättande avsnitten i bibeln och fastslog att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Kvinno-konventionen står över patriarkala tolkningar av Guds ord.

Feminist, javisst. Det behöver man inte läsa hennes kylskåpsmagneter eller närstudera prästkollegan Johanna Almers fräcka seriestripsmålning i köket för att upptäcka. På väggen i matsalen hänger en stor målning av Cecilia Elde föreställande en naken kvinna som inte ser direkt svag ut.

– Det är en kommentar till Ingres riddarmålning Roger befriar Angelika som finns på Louvren. Visst är den underbar?

När vi träffar Annika i hemmet i Gamla stan ska hon just släppa sin fjärde bok, Bibeln på mitt sätt. Omslaget är skrikigt lila med guldtext. Innanför pärmarna får vi bland annat följa hennes brottning med bibelns ”svarta sidor”, ingen nådig läsning, och en av de kritiska frågorna hon ställer är: Vågar en kvinna läsa bibeln?

Varför denna bok just nu? Vi som har följt Annika Borg vet att hon de senaste åren ägnat allt mindre tid åt ”prästeriet” (hennes eget ord) och allt mer åt annat skrivande, om etik och samhällsfrågor.

– Min förläggare hade läst några artiklar jag skrivit om bibelns kvinnosyn i Amelia, och ville att jag skulle skriva en personlig bok om bibeln. Jag sa ja, inte för att missionera, utan för att ge kunskap om en av de mest centrala böckerna i vårt kulturarv. Jag tar upp allt från bibelns tillkomsthistoria till en topplista med de bästa texterna, min personliga kanon.

Vad har bibeln betytt för dig?

– Bibeln är den bok som jag har byggt min gudstro på. Grundmönstret som den förmedlar är att vi vilar i något som är större och som jag kallar Gud. Det har betydelse hur vi lever våra liv.

– Med de ”svarta sidorna” menar jag de hemskaste texterna som till exempel den, där Abraham ska offra sitt barn Isak, texter där kvinnor våldtas eller där Jesus uttalar sig krigiskt och hårt. De avsnitten

går inte att komma ifrån, men tolkningarna av bibeln har också ställt till det genom historien. De har inte bara slätat över utan också förstärkt förminskningen av i synnerhet kvinnor.

– Jag har inte skrivit min bok för de ömhudade utan är ganska drastisk.

Annika upptäckte bibeln sent i tonåren. Hon konfirmerade sig inte, men blev allt mer intresserad av tibetansk buddhism och klosterliv. På gymnasiet pryade hon i Vadstena kloster hos Birgittasystrarna, inte för att hon ville gå i kloster (hon hade redan träffat blivande maken Peter) utan för att försöka förstå ”hur man resonerade när man trodde”.

Efter gymnasiet i Norrtälje blev det religionsvetenskapliga programmet i Uppsala ett naturligt steg.

– Jag hade inte tänkt bli präst, jag ville bara lära mig mer. Men en kväll när jag satt och pluggade och tittade ut genom fönstret föll allt på plats. Jag gjorde en anmälan till Stockholms stift för att lämplighetsprövas och hade samtal med biskop Krister Stendahl. Han såg tidigt en präst i mig.

25 år gammal var hon nybakad präst i Huddinge församling, redo att döpa, viga och begrava makar och barn. Blir man någonsin redo för död? Nej, det var om det Annikas bok Inga fler dagar inom parentes

– om livet, döden och sorgen, handlade. När hennes egen pappa, journalisten Willy Borg, gick bort 2006 fanns ingen prästroll att gömma sig bakom.

15 års yrkesliv som församlings-, fängelse- och studentpräst – inte ens Gud – kunde lindra hennes personliga förlust. Annikas pappa Willy var Annikas största supporter, inte minst när det gällde skrivandet. Han fotograferade, och många av hans bilder pryder väggarna i Gamla stan-lägenheten. Men inrednings-mässigt är hon minst lika präglad av mamma Ingalill.

– Mamma är en estet, kreativ och originell.

Hon skapade ett vackert, personligt hem med väldigt små medel. Det bär jag med mig, även om vi på senare år haft möjlighet att köpa en del designmöbler. Vår första lägenhet, när jag pluggade teologi och Peter juridik, var en etta i Uppsala. Inredningen bestod av saker från skilsmässor och dödsbon.

– Det var först när vi sålde ettan och flyttade till Stockholm som vi kunde köpa våra första egna möbler och lite konst, av Jan Svenungsson och Marianna Uutinen.

Med tiden har konstsamlingen utökats till Einar Jolin, Lennart Rhode, Helene och Ernst Billgren med flera. Och nu senast en målning ur Martin Ålunds svit Never never land.

– Jag är lättstörd, så det är väldigt viktigt att jag har det lugnt omkring mig. Eftersom jag är ganska slarvig och inte gillar att städa är varje sak som står framme betydelsefull. Jag föredrar det lätta, ljusa och strama framför det mörka och tunga. Men gärna mycket färg.

– Jag har stor respekt för formgivare och konstnärer, de förhöjer livet, ja, ger det mening. Att någon har suttit och tänkt ut en stol eller ett bord ser jag som en hyllning. I perioder går jag mycket på gallerier. Men framförallt lyssnar jag på musik, allt som är bra. Och jag läser oerhört mycket, har en skrubb som bara består av bokstaplar från golv till tak.

– Men det där kan ju låta snobbigt. Jag älskar deckare, smycken, fina klänningar och att dansa också.

När vi går ut för att besöka Annikas älsklingsställen i Gamla stan styr hon först stegen mot klännings-affären på Kindstugatan, där vet hon att hon alltid trillar dit även om hon ”bara ska titta”. Med klänningskassen i hand tar hon oss sedan till Tyska kyrkan med de fantastiska glasmålningarna, och till favorithörnet Tyska skolgränd/Själagårdsgatan. Där ställer hon sig ofta och bara tittar.

– Jag trodde att jag var ensam om att ha upptäckt skönheten i just det här hörnet. Men häromdagen när jag gick förbi stod tre kvinnor på ”min” plats och pratade om att de brukade gå hit enbart för att njuta av vyn mot Tyska kyrkan.

Namn: Annika Borg

Ålder: 44 år

Yrke: Teologie doktor, präst, författare, föreläsare, krönikör m.m.

Familj: Maken Peter Adamsson och sonen Ernst, 16.

Bor: I Gamla stan, Stockholm

Aktuell med: Boken Bibeln på mitt sätt (Bonnier existens, 2009). Medverkar regelbundet i Tankar för dagen i P1 (varannan onsdag kl 06.50) och Tänkvärt med Annika i P4.