Anna Åbergs krönika: "Jag tänker inte alltid på mina barns bästa"

Vi inreder barnrum som aldrig förr. Men för vems skull gör vi det – egentligen?

Förr var inredning för barn inget man höll på med. Jag skulle tippa på att ordet barnrum inte ens fanns på kartan för hundra år sedan. Man fick sig ett rum om man hade tur, och så var det med det!

När jag var liten på sjuttiotalet så hade jag ett eget rum, ett ganska piffigt sådant för den tiden skulle jag tro. Den första tapeten i en rad av tapeter som avverkades var blå med vita stora blommor. Min mamma hade valt den, som allt annat i rummet. Hon var helt klart före sin tid för hon inredde och piffade mitt flickrum omsorgsfullt under årens lopp. Järnsängen bytte färg, likaså byrån, tapeter och min skrivbordsstol, ena året vitt, andra linblomsgrönt. Allt med hjälp från min stackars pappa som fick kränga på sig målarbyxorna varje gång mamma fått en ny idé.

Idag inreder vi barnens rum betydligt mer ambitiöst, och deras ytor har blivit så mycket viktigare. Varje unge ska ha sina egna kvadratmeter att stänga om sig, och det färgkoordineras som aldrig förr. Det ska vara stringhyllor hit, och leksaker som matchar dit.

Men för vem inreder vi barnrummen egentligen? Är det för barnens skull, eller är för vår egen skull?

Men vad jag inte kan förstå är varför mer estetiskt stylade barnrum provocerar vissa, för det har jag upplevt att det gör. Det ifrågasätts om färgval – det måste var färgglatt.. Köpa en designstol i miniformat – fnys, fnys.

Jag tror att barn har fantasi så det räcker och blir över utan att man behöver hjälpa dem på traven med grälla färger och plastpryttlar.

Jag tror att gunden till att många blir provocerade av ”vuxeninredda” barnrum är att man vill vara sina barn till lags i allt. Färgglatt och slit och släng är för barn  och latte-färg och designmöbler för vuxna och därmed basta. Istället för att stå upp och erkänna att man inreder barnens rum just precis som man själv vill ha det, utan att ta hänsyn till vad barnen egentligen vill.

Så därför erkänner jag här och nu att jag inte alltid tänker på mina barns bästa när jag väljer en lampa, tapet eller matta till barnrummen, utan det är för att mina inredningsögon ska få frid.

Och jag tänker inte be om ursäkt för min egoism. Men jag tror och hoppas att mina barn kommer se på mig, precis lika kärleksfullt som jag ser på min egna mamma som gjorde likadant för mig (sig själv) där på sjuttio-åttiotalet. För oavsett så är det är ju bara inredning vi pratar om, färgglatt eller icke. Kärlek och omsorg får i alla fall mina barn i mängder, trots de där små färgkoordinerade rummen.

Anna Åberg

----

Fler krönikor av Anna Åberg

Skit i kopiorna – köp second hand

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 6 nr av Sköna hem - få 2 skålar från Rörstrand. Läs mer!