En tår för det sköna
I grunden är jag en obotlig romantiker. Mina ögon fuktas när de älskande får varandra på bioduken, när stråkarna skälver eller fadosångarens röst vibrerar av smärta. Liksom ibland när jag stått inför någon staty eller målning ur konsthistorien. Med en känsla av att konstnären talar till mig tvärs igenom seklerna.
Så frågan infinner sig: Varför har så få formgivare, konsthantverkare och konstnärer i dag skönhet som avsikt och strävan? Måste det vackra betraktas som banalt?
Skönhet, skriver den italienske kulturfilosofen Umberto Eco, är något vi njuter av för dess egen skull, oberoende av om vi äger föremålet i fråga eller ej.
I sin innehållsdigra genomgång av skönhetens historia (Om skönhet, 2005) visar han hur människans uppfattning om vad som är skönt är kopplat till tidsepoker och kulturer. Det som upplevdes som vackert på medeltiden, tyckte barocken var trist, det som rokokon upplevde som sensuellt såg naturalisterna som förljuget, etc.
Med romantikerna på 1700-talet tog begreppet en delvis ny vändning. Nu kunde, som en engelsk filosof skrev, ”karga klippor” och ”slemmiga hålor” i sin storslagenhet ”vida överstiga fursteträdgårdarnas löjliga imitationer”. Det icke-sköna kunde alltså vara vackert.
I vår tid är vi sedan länge införstådda med idén att skönhet är ett relativt begrepp, att fult och fint inte har med objektivitet att göra. Museer och konstkritiker undviker ordet – konsthantverk, design och bildkonst är i stället nyskapande, tankeväckande, funktionella, måleriska och fantasieggande. Men icke vackra. Ordet har blivt tabu.
Märkligt nog, konstaterar Eco, är publiken som kanske köper en ”obegriplig” skulptur och köar för att se flimrande videokonst – själv klädd för att behaga. Med märkeskläder, frisyr och sminkning enligt senaste ideal. Det gäller ju att se rätt ut, att följa den rådande trenden – om hur det sköna ska gestaltas. Vid spegeln är skönhetsbegreppet absolut.
Allt sitter i betraktarens öga, brukar det heta och det blir säkert svårt för framtidens historiker att urskilja vår tids skönhetsideal. Toleransen är total.
I sin nya bok slår Umberto Eco ett slag för fulheten. Skönhetens syskon och nödvändiga mätpunkt, och enligt författaren betydligt mer intressant.
Själv fortsätter jag att snyfta inför livets alla vackert smärtsamma toner.
