Malin Wollin: "Par som bygger altan är olyckliga, det vet alla"

Malin Wollin ska bygga ny altan i vår men inser att det finns så mycket dålig symbolik i ett altanbygge...

Jag älskar altanlivet.

En dörr som står öppen, solblekta barn som springer in och ut. Grannar som kommer över alldeles otvunget på en kopp te och ändlösa samtal om livsviktiga frågor och annat. Middagar som pågår i timmar. Barnen äter upp med ett pilligt pill, drar som en löning och så är det bara Joachim och jag och maten kvar. Vi hasar ner till liggande och bara jäser medan vi spottar olivkärnor på varandra och planerar morgondagen. ”Du gör kaffe” ”Nej, du”

La dolce altanliv.

Jag kan ha två spänn på fickan och tomt i ladorna, men har jag en altan så är jag kung i mitt eget universum.

Och nu ska vi bygga en ny. I vår ska det ske.

Och jag är så rädd.

Vi har alla vettiga och rimliga anledningar på vår sida.

1. Altanen är helt rutten och sliten och bedrövlig. Den behöver kärlek och omsorg. Och med kärlek och omsorg menar jag rivas upp och kastas på tippen.

2. Vi använder altanen extremt mycket, vi äter och lever och springer runt på den så rutten den är. Den kan kosta mer än hela huset och ändå vara värd sitt pris.

3. Vi måste dränera runt huset och därmed även riva befintlig altan och bygga en ny.

Ni hör, fullt legitima skäl.

Och ändå. Det finns så mycket symbolik i att bygga altan. Dålig symbolik.

Större än den gamla ska den vara också. Ännu mer symbolik, hjälp!

Ni vet vad jag pratar om. Par som bygger altan är olyckliga, det vet alla.

”Titta som de håller på, renoverar och renoverar och bygger altan”

Så säger folk om folk.

”Jaha, de renoverade och renoverade och byggde stor altan och sedan skilde de sig. Så går det”

Så säger också folk.

Jag vill inte vara en sådan som bygger en altan som förstör mitt liv.

Som tycker att det är bättre att köpa tryckinpregnerat trä för tusentals kronor istället för att prata om relationen. Som drämmer till med hammaren en sista gång och inser att det var sista spiken i kistan för kärleken.

Jag våndas.

”Joachim, vi måste prata jättemycket om vårt förhållande så att altanen inte driver oss i sär”

”Vad pratar du om?”

Och det kanske inte slutar där. Plötsligt uppdagas det att jag har köpt inredning på kredit. Lakan från Ralph Lauren istället för att köpa hushållspapper och snart spricker fasaden och allt är altanens fel men altanen låtsas som ingenting och bara breder ut sig i solen i all sin prakt. Den är ever so dreamy med härliga loungemöbler som vi designat själva och ett jättelångt långbord med tjugo stolar. Men den är också kusligt beräknande. Planen var hela tiden att vända oss mot varandra. Den må vara gjord av trä men har ett inre av sten.

Jag längtar till sommaren när allt är över. Jag längtar till sena kvällar med tända ljus och förtroliga samtal med min kärlek.

Lyssna på mig nu, jag älskar verkligen dig altanen. Men om du försöker komma emellan mig och Joachim så dödar jag dig.

Vi ska nämligen sitta på dig och prata om vår relation.

VAD SA DU NU DÅ?

Malin Wollin

----

Fler krönikor av Malin Wollin

"Jag borde sagt nej" – en krönika i tre delar – del 1

"Jag borde sagt nej" – en krönika i tre delar – del 2

"Jag borde sagt nej"– en krönika i tre delar – del 3

Om varför Malin Wollin föredrar 27 kvm på Ikea framför 250 kvm eget hus

Jag har extremt starka aversioner mot julpynt

Om spänningen i att vara fönstergluttare

Om den svåra konsten att försöka "slänga en filt på sängen"

Jag ska visa dig jordens undergång – den härjar just här just nu

Hur man rakettapetserar på en timme blankt

Jag har ingått en pakt med kungen av murr

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 50% rabatt på 4 nummer av Sköna hem. Läs mer!