Maria Soxbos krönika om att i totalrenoveringssituationer identifiera sig med Alfons Åberg – "ska bara". Och hur mycket tråkigt jobb som står i vägen för det roliga finliret, det som verkligen syns.

Just nu toppar Alfons Åberg listan över mest populära böcker hos oss. (Om man med ”populär” menar ”orsakar flest slagsmål”.) Ongarna fattar inte ett jota av handlingen eftersom den nog är avsedd för cirka fyraåringar, men känner igen Affo och kallar glatt den tunnhårige farbrorn med gubbkofta och tofflor för ”pappa”. (Visste ni att denna pappa ska föreställa vara 36-42 år, inte 69?! Pappa Stefan, 42, har vissa svårigheter att identifiera sig.)

Jag fattar däremot innehållet. Och identifierar mig. Åtminstone med frasen ”jag ska bara”. Den representerar allt som har med inredning att göra i mitt liv. Eftersom vårt hus är 80 år gammalt och eftersom vi älskar det innerligt så förlåter vi det mesta. Även om det var lite jobbigt att det inte var 1 av 4 spisplattor som var trasig, utan 3 av 4 (jättejättesvårt att välja om det skulle vara pastan eller köttfärsen som skulle tillagas). Även om det var … intressant att upptäcka att om man slog på bastun så slocknade precis allt annat. Även om det bor spindlar stora som gråsparvar i källarförrådet.

Jag har ju ambitioner. I min fantasi ska jag liksom stanna upp och bara TA IN detta drömhem varje gång jag kliver in i hallen. En hall som då rimligtvis inte har grisrosa sjöstensklinkers på golvet. Eller en barkbrun medaljongtapet med mjölkpaketstora hål i efter förra ägarens villalarm. För sånt är inte drömhemsaktigt alls.

Jag stod ut med känslan av att kliva in i smaklöshetens högborg i ett helt år. Sen kuppade jag till mig ett golvbyte under semestern eftersom vi ändå hade hantverkare i huset (som rev ut vårt sprillans nya badrum eftersom värmegolvet inte var av rätt sort äh jag orkar inte men äntligen var ett år av köldknäppar på toa över). Nu skulle det hända! Drömhemmet skulle installeras bit för bit, med början vid ytterdörren.

Jag klickade hem 500 kilo vit carraramarmor som levererades vid tomtgränsen (varför göööör de så?) och kånkades in av yours truly under en av de där glödheta majdagarna om ni minns? Jättebra för flåset. Och porerna?

Ett halvt ton livsstilsporr ersatte sedan hallgolvets sjöstensgrisar medan jag låg på stranden med en drink i handen hindrade barn från att äta sand och det är så fint, så fint. Och jag älskar fortfarande vårt hus. Även om det visade sig att den rätt nygjorda omdräneringen var utförd av klåpare och när hallgarderoben revs ut så blev konsekvensen av detta fuskjobb ganska uppenbar.

Jag ska tapetsera om hallen. Jag ska bara dränera om huset först.

Jag ska ta makten över kaoset som uppstår i en hall där två förskolebarn, en frilans med kontoret i väskan, två dubbelvagnar, nio miljoner par skor i storlek 23 och allt innehåll i en hallgarderob som inte längre finns försöker samsas. Jag ska bara dränera om huset och tapetsera om hallen först.

Jag ska njuta av mitt nya, vackra marmorgolv. Jag ska bara dränera om huset, tapetsera om hallen och mota in alla dessa gummistövlar, frilanskvitton, städpryttlar och barnvagnstillbehör i någon sorts platsbyggd förvaringslösning först.

Jag ska stanna upp och bara TA IN detta drömhem. Jag ska bara, öh, fixa lite grejer först.

Maria Soxbo

—-

Fler krönikor av Maria Soxbo

”Tatisoffbord bytes mot rosa fluffig 80-talssoffa” 

Maria Soxbos blogg: Husligheter