Maria Soxbo om cirkeln som sluts på stormarknadens lättskötta flora....

Det fanns en period, vi kan kalla den lågstadiet, när jag gjorde till mitt signum att alltid ta med en tiokronors pytteliten kaktus i kruka till värden när jag var bjuden på fest. Detta skedde mycket avslappnat och helt opretentiöst, jag räckte helt sonika fram den lilla taggiga stackaren i sin bruna plastkruka som inte sällan fortfarande hade den neongula ICA-prislappen kvar i botten.

Nu ska det väl erkännas att jag inte var ensam om denna manöver. Faktum är att jag har svårt att minnas några födelsedagskalas alls under 1980-talet som inte på ett eller annat sätt inkluderade överräckandet av kaktusar. (Och färgat badsalt.)

Och var det inga levande växter med i bilden så fanns det garanterat en godiskaktus – en gurka med geléhallon – på kalasbordet. Bredvid bålen med konserverad frukt och 33-centilitersflaskorna med Vira Blåtira.

Det fanns en logik i detta givande och tagande av kaktusar, vi som partajade på den tiden var cirka sju år gamla och kunde rimligtvis inte förväntas ta hand om en fjädersparris eller Oxalis Triangularis på ett adekvat sätt.

Skillnaden är att den sjuåring som idag får en sylvass bollkaktus i present i princip kan kallas hipster. Vintagebutiken Brandstationen vid Mariatorget i Stockholm har ett hav av fotogeniska kaktusar innanför dörren. Var och varannan monter på Formexmässan tidigare i våras hade kryddats med sylvassa taggar som rekvisita. Och att just nu försöka hitta ett inredningsmagasin utan en enda medverkande Musse Pigg- eller High Chaparall-kaktus kan bli en oöverstiglig uppgift.

Och visst, det sägs att växttrender går i cykler om sex-sju år och att kaktusen gör korta gästspel i rampljuset minst en gång per decennium.

Men jag vet inte, jag väljer att istället tro att inredningskarusellen har tagit en lite mer förlåtande vändning. Hur harmonisk, livsnjutande och estetiskt lagd Kinfolkgenerationen än är så måste den ju till hyfsat stor del ändå bestå av folk som jag.

Vi som liksom aldrig avancerade förbi suckulentstadiet, utan fortfarande står och stampar på en kaktusälskande sjuåringsnivå. Vi som ärvde exakt noll av våra 1940-talistföräldrars gröna gener, men också vill hänga med nu när en frodig krukväxt blivit 2010-talets motsvarighet till it-väskan.

Så det känns ändå ganska fint att mina begränsningar för en gångs skull spelar mig i rakt i händerna. Så här trettio år efter 1980-talens barnkalas är jag egenföretagare, mamma och villaägare och har såväl portvinsflaskor som pensionsförsäkringar i min ägo.

Trots detta står det fortfarande en bortglömd skål med små kaktusar i min bokhylla som inte sett vatten sedan tidigt 2010-tal. Och efter att ofrivilligt ha tagit livet av en rad sköra växtsorter känns det fint att cirkeln sluts, att jag är tillbaka hos stormarknadens lättskötta flora.

För fantastiskt nog ser mina taggiga vänner i bokhyllan ut som att de varje morgon vaknat kärleksfullt nedbäddade i näringsrik mylla i en välskött handelsträdgård, istället för bland iphoneladdare och osorterade kvitton i en villa i södra Storstockholm.

Evolutionen har helt enkelt sett till att det finns en trendig krukväxt även för 1970-talister som är bättre på att hantera smartphones än sophoror. Naturen, I love you.

Maria Soxbo

—-

Fler krönikor av Maria Soxbo

”När exakta färgkoder blir blodigt allvar”

”Ja, jag behöver faktiskt en stol till”

”Jag tänker att vi gör fem superenkla grejer tillsammans under 2015”

”Ett halvt ton livsstilsporr ersattes hallens sjöstensgrisar”

”Tatisoffbord bytes mot rosa fluffig 80-talssoffa”