Maria Soxbo – När exakta färgkoder blir blodigt allvar

När vi går från krispiga vita hem till mörka väggar har de exakta NCS-koderna plötsligt blivit till en statusmarkör.

Att exakta NCS-färgkoder skulle bli årets främsta hårdvaluta var inget jag själv hade satt pengar på, men så blev det tydligen. För nu när ”alla” ska täcka över sina krispigt vita väggar med dova, stormiga nyanser så är bloggarnas färgval, alltså deras EXAKTA val, blodigt allvar.

Att väldigt få människor sitter vid färgkalibrerade skärmar och att samma nyans kan se helt annorlunda i olika ljus – och därmed i olika lägenheter – verkar inte spela någon som helst roll. Om bloggaren med stort B har S 3005-G20Y i sin sekelskifteslägenhet med stora fönster på västkusten så är det klart att samma nyans ska in i mexitegelvillan på västgötaslätten, andrahandstvåan en halvtrappa ner i Vasastan och studentrummet i Luleå.

De senaste veckorna har bloggdebatten handlat om det här med nyanser. När färgkoderna efterfrågas är de flesta generöst tillmötesgående, medan några få spelar svårfångade och fintar runt frågan för att slippa dela med sig. Eftersom ögat kan uppfatta omkring en miljon olika nyanser så kan man mycket väl hålla hårt i sin eukalyptus-grågröna och därmed bli unik. (Och uppfattas som en smula snål, men det kanske det är värt?)

Att gå på fest och inse att två andra bär exakt likadana klänningar som man själv gör är lite skämsjobbigt, så är det ju. Man får skratta bort det, ta en selfie (f’låt, groupie) med medsystrarna och bjussa på den. Men jag kan inte låta bli att undra. Vad är det som är så farligt med att någon annan målar sovrummet i exakt samma nyans? Det är ju inte så att man tar med sovrummet på tjejmiddagen och sen generat tvingas inse att man klivit in i en hall med exakt samma Farrow & Ball-kallfront på väggen. Vi behöver inte dela sminkspegel på krogen med främlingar och få onda ögat för att vi också har med oss våra lindblomsgröna kök med mässingskranar och marmorstänkskivor. Jag. Fattar. Inte?

I mitt tycke är efterapning den finaste formen av beröm. Om jag skulle måla mitt sovrum i den perfekta vinbärsbladsnyansen och en bloggläsare skulle vilja veta färgkoden så har jag ju lyckats? Jag skulle ha inspirerat någon att göra om hemma, hurra för det! Om jag var lite flitigare med rollern här hemma så skulle jag strössla med mina färgkoder, dela ut dem som om det vore smågodis.

”Varsågod, jag kallar denna för Inlagd gurka. Vill du ha Cumulus nimbus-nyansen från vardagsrummet också? You bet. Jag har inte riktigt bestämt mig än, men om du vill kan du få Blåbär i mjölk-koden också, jag tror det blir den i hallen. Det står mellan den och Levi’s 501:or som bleknat i solen.”

Snart är jag väl där jag också. Mitt i trendträsket, med St Pauls Blue som lite bistert hälsar välkommen på hallväggarna och med Tant Johannas gröna som förgyller vardagsrummet. Men inte än. Tack vare brist på tummen ur-förmåga så håller jag nämligen på att bli unik helt utan NSC-trumfkort på hand. Mitt hem är nämligen fortfarande … vitt. Varendaste liten vägg. Säg till om ni vill ha koden?

Maria Soxbo

----

Fler krönikor av Maria Soxbo

"Ja, jag behöver faktiskt en stol till"

"Jag tänker att vi gör fem superenkla grejer tillsammans under 2015"

"Ett halvt ton livsstilsporr ersattes hallens sjöstensgrisar"

"Tatisoffbord bytes mot rosa fluffig 80-talssoffa"

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 300 000 andra - läs Sköna hem! Se erbjudande!