Maria Soxbos första krönika om lusten att anpassa inredningen efter yttre omständigheter. Och att alltid hålla en liten dörr på glänt för alla inredningsstilar – även pizzavalv och pösiga 80-talssoffor.

Hej. Jag heter Maria och jag är en stilkameleont. Jag ändrar preferenser beroende på min omgivning.

När jag bodde i en 1960-talsvilla modell skokartong inredde jag därefter. Min stilbibel var boken Modern retro och hade jag fått välja hade rekvisitören från A single man fått inreda mitt hem och diton från Mad men mitt kontor. Eames var min husgud, Stig Lindberg min nationalhjälte och hade det inte varit för vissa unkna kvinnoideal och bristen på internet så hade jag lätt hoppat in i tidsmaskinen för att lajva denna höjdpunkt i designhistorien.

Sen hände livet. Vi fick barn och (nej, det finns ingen logik i följande mening) bestämde oss sex veckor senare för att byta vår praktiska enplansvilla mot en trevåningsdito från 1930-talet med golv som knarrar högt nog att väcka bebisar, stupande trappor och en tomt till hälften beläget på ett brant berg.

Det som hände sen sved i plånboken. Det finns nämligen en fundamental skillnad i planlösningar från 1930- respektive 1960-talet. I vårt nya hus är i princip ingen vägg längre än 140 centimeter. Sen dyker det alltid upp en dörröppning, en konstig vrå, en trappa eller kanske en inbyggd hylla. Försök placera in ett gäng 180-centimeterssideboards i valnöt där, I dare you.

Och att byta ut delar av ett möblemang har samma effekt som jag misstänker att plastikoperationer har. Man ändrar en grej (sideboarden/dubbelhakan), och så plötsligt ser grejen bredvid (skrivbordet/näsan) plötsligt väldigt … märkliga ut. Snabbspola ett år, och vi har bytt ut mer eller mindre varenda pinal i hela huset.

Och det mest fascinerande är att min midcentury-fetish upphörde i samma ögonblick som vi fick nycklarna till nya huset. Missförstå mig rätt, jag tycker fortfarande att makarna Eames var genier och att skaparna bakom Frasier minsann kunde ha skickat hans perfekt insuttna Lounge chair åt mitt håll när serien las ner. (Om inte annat för att andrahandsvärdet hade suttit fint när alla våra möbler skulle listas på Blocket förra hösten …)

Men vår nya, grå Howardsoffa är numera PRECIS i min smak. Jag pyntar med mässingsljusstakar istället för Upsala-Ekeby-keramik, knarkar marmor som om det vore smågodis och överväger på allvar att sälja farmors teakskrivbord.

Det finns något väldigt värdigt i att vara trogen sina estetiska ideal. Att kunna investera sina surt förvärvade i trygg förvissning om att man aldrig kommer att ledsna på den där designklassikern från Lauritz eller den pinfärska soffan direkt från Milanomässan.

Och jag förälskar mig fortfarande i design. Ny som gammal, ofta svindyr och svåråtkomlig. Ibland unnar jag mig en investering i god smak, precis som tidigare. Och ett och annat köp överlevde faktiskt flytten, som lampan Pistillo.

Men nu är det bevisat – mig kan man inte lita på. Det finns absolut inget som säger att jag inte kommer att flytta till en 1980-talsvilla med pizzapanel i gulnad furu om 15-20 år och gå igång på strukturtapeter och terracotta. Så stay tuned, för då lär jag lägga ut mitt svindyra Tati-soffbord i marmor på Blocket. ”Bytes mot rosa, pösig skinnsoffa och ett gäng lavalampor.”

Maria Soxbo

—-

Läs också:

Hej Maria Soxbo ny krönikör på skönahem.com!

Fler krönikor på Sköna hem

Malin Wollin: ”Jag har ingått en pakt med kungen av murr”

NUVARANDE Maria Soxbo: ”Tatisoffbord bytes mot rosa fluffig 80-talssoffa”
NÄSTA Hur tänkte ni nu? 13 riktiga tabbar som får oss att skratta högt