Vår tids formgivare: Ron Arad

Typiska stildrag 

- Skulpturala möbler

- Ifrågasättande vad gäller etablerade ­tillvägagångssätt

- Mjuka överdrivna former, hårda material

- Utforskande av materialens möjligheter

FÖDD 1951. BOR I London.  YRKE Designer och arkitekt.

När hans design visades för åtta år sedan på Albert & Victoria museum i London, blev utställningen nedsablad av en kritiker som kallade den ”skandalös”, och liknade den vid ett hårdrockband som med högsta volym gick loss på de Machauts klassiska tidiga musikstycke Messe de Nostre-Dame. Tiden var inte mogen för Arads design på ett museum med anor. Antagligen har tiden kommit ikapp honom, formgivaren med smak för det överdrivna som gör dyra, ofta opraktiska möbler i begränsad upplaga – en genre som går hem hos samlare, men som designpuritaner inte har mycket till övers för.

Hans mest eftertraktade objekt når i dag miljonbelopp på den exklusiva auktionsfirman Sotheby’s i London, och inbringar de högsta beloppen efter Marc Newsons och studiekamraten Zaha Hadids design.

Arad ses av många som arvtagare efter design- och arkitektstjärnor som Giò Ponti och Ettore Sottsass, och som en av ledargestalterna på den nutida konstscenen. Han rör sig fritt mellan disciplinerna, är med sina egna ord helt ”utan disciplin” – vilket också den nya utställningen fått heta. 

Ron Arad är alltid på jakt efter nya tekniker, han ägnar sig åt att utforska materialens möjligheter, och undersöka balansen mellan form och funktion. Han strävar efter att tänja de konventionella  begränsningarna så mycket som möjligt. 

Ron Arad föddes i Tel Aviv 1951, och kom till London 1973 där han en tid arbetade på ett arkitektkontor. 1981 öppnade han en egen designbyrå, One off, som också var showroom för hans egen design. Hans mest kända föremål från den tiden är Rover chair, en bilstol ur en Rover monterad på en stålställning. Förutom många experimentella unika objekt har han också gjort industritillverkade möbler för de stora italienska tillverkarna, t ex Alessi, Cappellini, Driade och Moroso.

Utöver detta är han också verksam som arkitekt, och har bland annat utformat foajén och auditoriet till operan i Tel Aviv. Arad är även ansvarig för designutbildningen på Royal College of art i London. Han har kammat hem rader av designpriser och finns representerad på alla de stora konstmuseerna världen över.

Ron Arad om sitt arbete

”Jag tycker om att ha roligt. Jag gillar när ett kontor är som en lekplats, när man inte börjar arbetsveckan med att gnälla över det faktum att det är måndag.” 

”Jag älskar färger, färgen av metall, koppar, cement, trä. Jag gillar inte att använda målarfärg för att färgsätta mina föremål. Å andra sidan skulle jag aldrig hävda att ’målarfärg är fult’. Jag vill hellre framhäva materialen än använda färg för att täcka över dem.”

”Jag kan framställa väldigt dyra objekt i små, begränsade upplagor, som till exempel Pizzakobralampan /…/ Samtidigt är jag beredd att jobba för Ikea, om projektet verkar tillräckligt intressant. Vad jag inte vill, är om ett Ikea-uppdrag skulle göra livet lättare för någon ”f***ing pretentious art critic” att kommentera mitt arbete. Eller om jag skulle behöva göra specialkonstruerade konstföremål för att Ikea skulle vara intresserade.” 

”När jag gjorde Rover chair av återanvända saker, var det inte för att jag ville rädda världen genom återbruk, eller för att jag ville hålla på med möbeldesign. Nej, det berodde på att jag just då hade möjlighet att göra den. Det är hela förklaringen.”

Berättat för Marie-Laure Jousset, ­Centre Pompidou.

Att läsa:

Ron Arad No discipline, bok/katalog i samband med utställningen No discipline, med ­texter om och intervju med Ron Arad.

Ron Arad Restless furniture, av Deyan Sudjic, 1989.