Iittala-designern om sina unika verk och massproduktion

När Matti Klenell visar runt i sin rymliga studio på Södermalm – här hyr även en handfull andra kreatörer in sig – fastnar vi i den lilla modellverkstaden där formgivaren entusiastiskt fantiserar kring olika små maskiner. 

Vid Sköna hems besök gläds han åt ett litet exempelbibliotek som växer fram med trästavar i olika dimensioner – för att handen och ögat ska kunna känna och pröva lämpliga proportioner när en möbel tas fram. 

Vi slår oss ner vid mötesbordet på Sven Markelius klassiska orkesterstol­ar, svartmålade och inropade för en ­billig peng på auktion. Matti berättar vältaligt i ett flöde som bestämt måste avbrytas när en ny fråga vill ställas. 

Hur kom din nya lampa Virva till?

– Jag uppfattar att Iittala vill utveckla sig på lampsidan och har en önskan om att komma tillbaka till konstglaset; glaset med dekorativa ytor är ett fint arv på bruket. 

Mönstret, lövliknande med utstrålande linjer, ritades med penna i hand och fördes sedan över till datorn. Där­efter skapades ett verktyg att blåsa upp glaset i – vägen till färdigt resultat är komplex. 

– Ett konsthantverk med mycket ­ingenjörsarbete bakom, säger Matti.

16 november öppnade utställningen 10 i Arabias gamla fabrik i norra Helsingfors. Den visade hans arbete under tio år med Iittala, men också föremål och formgivare i den finska glasvärlden som påverkat honom. Med Kaj Franck och Oiva Toikka som främsta inspiratörer.

”Att stå på golvet och samarbeta med en glasblåsare är en härlig motpol till arkitektrollen.”

Matti Klenell under sin formstarka lampa Mela, ritad till Nationalmuseum och nu i produktion hos Ateljé lyktan. Foto: Johan Knobe

Matti Klenell kommer från en konstnärsfamilj där glaset alltid stått i cen­trum. Föräldrarna, glaskonstnärerna Ingalena och Ragnar Klenell, har en glashytta i värmländska Edsbjörke och de fyra sönerna växte upp med glaset, både som material och form.

– Men som ung tyckte jag inte om glaset. Jag försökte distansera mig och valde arkitektur och möbelformgivning på Konstfack. 

Ändå, glaset liksom bubblade i bakgrunden och föräldrarnas hytta fanns där hela tiden. Så under en resa till USA med sin pappa fick Matti, på ett glascenter på Brooklyn, närkontakt med glaset på ett annat sätt.

– Detta att stå på golvet och samarbeta med en glasblåsare var nytt för mig. Skapandet var så omedelbart, och jag älskade det spontana, det var en härlig motpol till den genomplanerade arkitektidentiteten jag tagit till mig.

Strax efter fick galleristen Inger Molin på sociala medier syn på några av de glasobjekt han tagit fram i New York. Hon ringde upp och föreslog en utställning. Så med ett stipendium på fickan återvände han till Brooklyn och tog sig an glaset ”med en lite yxig attityd” – och fann sitt formspråk.

Utställningen hos Galleri Inger Molin blev uppmärksammad och en ny startpunkt i Mattis kreativa liv. 

Samtidigt fick han syn på Iittalas fåglar, skapade under många år av Oiva Toikka. 

– Jag gick till NK för att titta närmare på dem för att få inspiration och försöka väva in Oivas arbetssätt i något eget. Och så detta märkliga: Två veckor senare ringer man från Iittala och undrar om jag vill delta i deras ­fågelprojekt!

Tio prydnadsfåglar i fem olika modeller blev det, med premiärvisning 2010, alla skapade av olikfärgade glasbitar liksom staplade på varandra. 

För Iittala skapade Matti även sitt sympatiska allglas på fot, Lempi, och den bulligt trevliga ljusstaken Nappula. Båda snart stora framgångar för det finska bruket.

På den sista utställningen hos Inger Molin mötte publiken glas som kanske hör till det bästa som visats i Sverige det senaste decenniet. Inspirerad av forna tiders japanska små svarvade trädockor, så kallade kokeshi, fyllde ­Matti galleriet med ett tjugotal dockliknande glasformer.

”För mig handlar design om att ge saker en anledning att finnas till.”

Nya bordslampan Virva är i alla bemärkelser ett lysande designobjekt. Med oliksidig lampkupa där den ena sidan har horisontella linjer, den andra v-formade. Och mellan ben och kupa finns en liten luftspalt som låter glaset sväva. 

– Jag har alltid haft nära till 70-talsglas­et som jag växte upp med, men i dag samplar jag och gör det på mitt sätt.

Vid sidan om formgivningen för Iitt­ala har han ritat glasvaser för danska Muuto, en lampserie i glas för italienska Fontana arte, och i höst lanseras en rejäl karaff till dricksglaset Unda i produktion genom Designhouse Stockholm.

Matti Klenell har också ritat en rad möbler och armaturer. De fina fåtöljerna Spectra och Panda för Källemo blinkar åt Hans J Wegner och Finn Juhl. Likt den lilla bokhyllan Truck för Sundlings, är det formgivning som får betraktaren att spricka upp i ett leende.

Vad betyder humorn i ditt arbete?

– Mycket, men det handlar kanske mer om glädje, en vänlighet, en värme som jag vill ska lysa fram. 

Och skönhet?

– Den är alltid viktig och alltid personlig att förhålla sig till. Man ska våga dra i proportioner, ändra referensramar och så ska det vara tuggmotstånd – det inställsamma är farligt. Som skap­ande människa går jag alltid tillbaka för att hitta klippavsatser att sätta foten på, men i grunden är jag också ganska brukartillvänd och bryr mig mycket om att saker fungerar.

Är design viktigt? 

– Ja, på många plan. Design handlar för mig om att ge saker en anledning att finnas till. En förbättrad funktion eller en form som väcker medvetenhet. I sakers form finns dessutom en kommunikativ dimension om plats, sammanhang och ursprung, som intresserar mig.

För några år sedan kom en inbjudan från Taiwan om att hjälpa till och lyfta ­lokalt hantverk.

– De sökte efter formgivare från Sverige och mejlet jag fick var lika underbart som kortfattat: ”Do basically what­ever you want!”

Matti fick sällskap på resan av illustratören Stina Löfgren, och när resultaten med lackarbetena blev positivt mottagna fick de i nästa vända ta med fler kollegor: glasformgivaren Carina Seth Andersson och Taf-arkitekterna Mattias Ståhlbom och Gabriella Gustafson. Tillsammans arbetade gruppen fram en kollektion som visades på Östasiatiska museet och i en vandringsutställning under namnet A new layer.

En utställning som ledde vidare till det konstnärliga uppdraget att inreda den nya restaurangen på National­museum.

Här blev konstupplevelsen i det nyrenoverade huset en utgångspunkt, och varje föremål, stort såväl som litet, gavs ny form. Från bestick, glas och porslin till textilier, bord, stolar, belysning och färgstarka träsnitt på vägg­skåp­en bakom bardisken. I det unika uppdraget gestaltades sammanlagt ett åttiotal objekt av drygt 30 formgivare, inbjudna av gruppen kring Matti. 

Matti svarade själv för bordet med träratt undertill, för en tronliknande korgstol i kaféet, för en soffa, en mjukt stoppad karmstol tillsammans med Peter Andersson, och flera lampor. 

Ett år har gått sedan museet öppnade och ett par hundratusen människor har sedan dess ätit och fikat i lokalerna. Slitaget har varit maximalt och tillsammans med krögaren Fredrik Eriksson ser Matti nu över vad som behöver förbättras. En fortsättning, mer i det tysta.

Finns det något drömuppdrag kvar?

– Javisst, att en dag få rita mitt eget hus!

Ur Sköna hem nr 13 2019. 

LÄS MER: 

Så skapade formproffsen en oas med svensk touch på paradisön

Kika in i designikonens charmiga townhouse – mitt i Paris