Malin Wollin: "Dagens rika bor så fult"

Publicerad 8 maj 2016 kl 19.42

Malin Wollin om snyggheten med Downton Abbey (och är det inte bara Matthew hon syftar på).

Jag vet att Downton Abbey bara är en tv-serie och att allt är vackert ljug. Jag vet det.

Men kan vi vara säkra på att det inte är exakt skildring av verkligheten? Att människor faktiskt levde i denna hänförande stilighet, med betoning på stil.

Visst har produktionen tagit hjälp av ett koppel av prisbelönta scenografer. Men vad är det som säger att det faktiskt inte såg ut så i verkligheten 1922?

Det gör nästan ont att tänka på att människor har levt så vackert.

Klänningarna är vackra, frisyrerna är vackra, husen är vackra, inte ens fattighuset är fult.

Och vad har vi nu? Tajta jeans, dåliga slingor för tusen kronor och väggord på canvas.

”Mycket har förändrats efter kriget” inser de sju gånger i timmen i Downton Abbey. Ja, mycket har förändrats och nittio år senare har allting från tjugotalet glömts bort.

All utveckling går framåt. Teknik, medicin, matkultur. Bra!

Men innanför miljoner ytterdörrar råder misär.

Framförallt dagens rika bor så fult. Vilken förfärlig kapitalförstöring det är att människor som har pengar får inreda stora vackra bostäder.

Likriktningen är total och mitt klassförakt uppåt blir bara mer bekräftat för varje gräddvit walk in closet med billiga klackaskor för åtta tusen.

Folk med mindre pengar måste alltid trolla med knäna, de blandar hejdlöst, inte för att kunna få ett utbrutet citat i en inredningstidning om att de ”blandar gammalt och nytt för att få en personlig touch”, de bara gör det ändå.

Det vackraste hemmet i Downton Abbey bebos av Grevinnan av Grantham, Violet Crawley.

Allting är, som det heter på sociala medier-språket, On fleek.

Dämpade färger, nätta soffor, många tavlor, stora mattor. Ljuset från de stora fönstren släpper in precis så mycket sol som är önskvärt. Måttfullt engelskt ljus är en dygd.

Och på tal om fönster, burspråket i Isobel Crawleys hus är det mest förtjusande jag någonsin beskådat. Där sitter Isobel med sin vackra son Matthew (JAG ÄLSKAR DIG MATTHEW) och äter en liten måltid och samtalar om Lady Mary (mig).

Är det för mycket begärt att jag får gifta mig med Matthew (Dan Stevens), kyssa honom hårt med stängd mun och flytta in på Downton?

Och om det är för mycket begärt, kan jag åtminstone begära att vi genomför en inredningsrevolution?

Tillbaka till det som är vackert, till det som är värdigt.

Nittio långa år har gått och efter 40-talet gick det bara utför.

Det är hög tid för högtidlig förändring.

Bra att vi utvecklar oss friskare och smartare.

Men i mitt hem vill jag sträva mig kraftigt bakåt.

#backtobeauty

Malin Wollin

----

Malin Wollin: Om Babblarnas (ofrivilliga) inverkan på inredning

Malin Wollin: När ett tapetval gör en jag-svag